Vi vill tillsammans med våra över 100 volontärer i teamet visa att det går!

Vi fyller åtta år! Jag är stolt att vara en del av Team Tilia. Ett team som dagligen arbetar tillsammans för att stärka ungas psykiska hälsa. Den där inre hälsan, som sällan får den plats som den förtjänar. Hälsa som vid en enkel googling kan få en att tro att det bara är att tänka positivt. Eller att ändra inställning. Sluta oroa sig. För mig, och så många andra, kan det vara mycket mer komplext.

Jag har genom mina år i Tilia mött så många unga som inte förstår hur de ska kunna tro på sig själva, när de lever i en värld som ständigt matar dem med skeva normer, krav och ideal med budskap om att en inte räcker till så som en är. De förstår inte hur de ska kunna vara sig själva och känna sig tillräckliga i det.

Och vi säger inte att det inte är svårt. Men vi vill tillsammans med våra över 100 volontärer i teamet visa att det går. För vi alla, har på ett eller annat sätt också känt den där otillräckligheten.

Resan med Tilia har inte alltid varit spikrak. Vi har genom åren övat på att stå stadigt när det blåser. Att stå fast i våra värderingar och att inte påverkas av andras åsikter av hur vi borde vara. Att inte låta Tilia bli något annat än vad som är viktigt för oss, för att passa in i en bidragsansökans kriterier eller att sälja vår existens till företag som går emot det vi tror på. 

Jag är tacksam att Tilia tillsammans med er, kunnat få blomma. Att vi fått inspireras av alla er ungas inre styrka, har gjort att vi tillsammans kunnat skapa ett Tilia med en jäkligt god självkänsla.

Vi strävar inte efter att bli störst. Vi ska inte och vill nog inte heller bli snabbast, effektivast, där siffror och hög statistik gör först. Vi vill alltid att kvalitét i mötena vi har, går före kvantitet. Vi vill sträva emot att varje individ som möter oss känner sig hörd och sedd. 

Kanske var det vad som hände inom mig när jag själv gick en stödgrupp i Tilia för några år sedan,.
Jag gick ifrån att alltid vara i full fart, alltid på väg någonstans, trots att jag aldrig visste vart jag skulle. Kanske i ständig jakt för att kompensera något. Till att arbeta med min självkänsla och inse att jag inte behöver bli någon. Jag är redan.

För jag trodde på riktigt att jag aldrig var nog. Inte tillräcklig på något. Och den där känslan åt upp mig inifrån. Den där känslan av att aldrig vara nog. En ständig stress, där utrymme aldrig gavs till att landa i mig själv. För att jag var livrädd att vara jag. Så jag blev istället någon annan för en stund. Iklädd en rustning som skulle skydda min ömtåliga själ. En rustning med syfte att skydda mig. Skydda mig från att inte bli älskad, i rädsla att bli avvisad för den jag var. Men rustningen byggde in mig, i mig själv. Där ensamheten blev påtaglig trots människor runt mig. Där jag var ensam med mina självkritiska tankar. Och visst förstod jag hur konstigt det var, att jag trots en längtan om att bli älskad för den jag var, trodde att jag behövde vara något annat än mig, för att bli älskad. I jakten på lugn vred jag upp tempot. Liksom i jakten på kärlek för mig själv, försökte jag istället bli någon annan, som skapade en känsla av att ingen nådde fram till mig. På riktigt. Den ekvationen blev tydlig. Men 1+1 blev inte 2. 

Jag testade alla affirmationer det tipsades om, som att stå framför en spegel och upprepa att jag är vacker tills tårarna runnit i besvikelse. För att inte ens det klarade jag av. Där och då skadade det mer än vad det kunde ge mig. 

Jag sökte professionell hjälp. Men i mötet med vården passade jag inte in. Jag kunde inte pressas in i en mall, med diagnos-kriterier.

Någonstans började jag förstå att flykten från mig själv inte kunde sjukdoms-förklaras.

De var snarare symtom av flykten från mig själv. Och jag förstod att jag på något vis behövde möta grundproblematiken. Men hur vågar en klä av sig sin rustning? Och kanske var det där i stödgruppen, i mötet med andra som redan tagit av sin rustning, som såg rakt genom min, som skapade mitt mod. 

Och när jag blev fri från rustningen kunde jag också tillåta mig att möta omvärldens kärlek. Kärlek som tillsammans med mitt fortsatta inre arbete med att bygga självkänsla, läkte mig. Och någonstans där insåg jag att jag inte behöver klara allt själv, utan att det är fint att få göra det tillsammans. Att det är fint att få ta emot. Och matte, det fortsätter vara ologiskt 1+1 behöver inte alltid vara 2, ibland blir det 3. När vi nu ser hur Tilia- kraften förs vidare, likt ringar på vatten, ser vi att en samhällsförändring skapas av vår generation unga, genom att de gör det modigaste som finns: de söker stöd! <3

Till dig som känner igen dig i denna text: Du tar den tid du behöver och du behöver inte göra allt jobb själv. Ensam är inte alltid stark, vi vill finnas för dig, på det sättet du behöver. Det är en fint förtroende att få, att få varandra bredvid någon som kanske inte tror på sig själv än, men som vill försöka, någonstans djupt därinne. Många av våra unga, växer med hjälp av varandra.

Vi lovar att vi, med hjälp av det vi hör från dig, fortsatt ska skapa förändring för andra unga. Vi för vidare er talan till beslutsfattare, så att vi kan skapa ett välmående samhälle för alla. Ett samhälle som prioriterar vår hälsa, och som också skapar hälsosamma miljöer att växa upp och bli vuxen i. Tillsammans med er, våra 1000-tals unga är vi en familj, som stärker den inre hälsan i mötet med varandra. Ett möte som också förändrar samhälleliga strukturer. Och det ska vi göra i minst åtta år till! 😉

//Louise Aronsson, verksamhetsledare, Tilia