Det är inte vår generation som har individuella svagheter utan det visar på att detta är något större, ett strukturellt problem

Jag ligger i sängen och känner hur klumpen i magen växer sig större och större. Jag försöker att sova men det går inte. Tankarna snurrar. Jag funderar på alla prov som jag måste briljera på under veckan som kommer och ju mer jag tänker på det desto mer stressad blir jag. På något sätt känns det som att skolan sätter stopp för mina drömmar och mål. Jag tappar inspirationen och motivationen till att utvecklas och prestera när allt som är kvar är stress och press. Vart tar glädjen vägen kring att lära sig nya saker? Är det bara jag som känner såhär? Är det bara jag som känner mig stressad dag in och dag ut och är nästintill redo att ge upp? Varför är det så svårt för mig att hantera stressen när alla andra verkar klara det fint? 

Detta är ett utdrag ur min dagbok. När jag började gymnasiet var jag skoltrött och förvirrad över vad jag ville göra med mitt liv och vad jag skulle “bli när jag blev stor”. I mina ögon verkade alla redan ha listat ut det där medan jag själv kände mig totalt förvirrad. Känslan av att alla andra klarade sig fint, stressade mig något enormt. Jag trodde helt enkelt att jag var den enda som inte hade en tydlig plan för sin framtid och att skolbetygen stressade enbart mig. Jag vågade inte vara ärlig med min omgivning om hur jag faktiskt kände eftersom jag var fast i en föreställning om att alla andra klarade sig så bra och att de skulle se ner på mig för att jag inte kände att jag gjorde det.

Men idag vet jag att jag hade fel. Hade jag vågat vara ärlig och delat med mig om den skolstress som jag upplevde då och hade jag insett att väldigt många kände precis som jag. Tänk om jag hade fått reda på det där och då, att andra i min klass, under precis samma tidsperiod som mig, också kunde befinna sig i samma känslor av stress. Att jag inte alls var ensam som jag trodde. Det var inte mig det var fel på. Tänk om vi hade kunnat göra något gemensamt då – prata ut tillsammans, stötta varandra i stressen eller gå till lärare och berätta om hur vi upplevde det? Hade det kunnat bli annorlunda då?

Alla människor kan känna stress från och till men om stressen tar över eller blir övermäktig så behöver någonting förändras. Jag tycker att skolan inte är tillräckligt individanpassad vilket jag tror kan skapa mycket stresskänslor. Alla elever förväntas klara samma uppgifter på samma sätt och på samma villkor. Men vi människor fungerar inte på samma sätt. Vi lär oss olika och har olika förutsättningar till att klara olika saker.

Det behöver också pratas mer om skolstress i samhället och i klassrummen. Det behöver avdramatiseras på ett sätt som gör det mindre skamfyllt att prata öppet om. Skolan är en plats som vi spenderar mycket tid i och det är därför väldigt viktigt att vi trivs och mår bra där.

För när vi är så många som upplevde och upplever det här och nu. Är det inte vår generation som har individuella svagheter (som jag trodde) utan det visar på att detta är något större, ett strukturellt problem. Där vi behöver skapa en plattform, där vi ser över hur vårt skolsystem ser ut och hur det får oss att må. På riktigt. 

Till dig som kämpar med skolan just nu vill jag att du ska veta att du är inte ensam i detta och att det finns stöd att få. Du förtjänar stöd även om det “bara” handlar om skolstress.
Jag vet att det kan vara svårt att få in. Men vill ändå skicka dig en påminnelse: Dina skolresultat eller prestationer definierar inte dig som person, du är fantastisk oavsett vilka betyg du har. Och glöm inte – att göra sitt bästa i skolan (och i annat) är tillräckligt, oavsett dagsform. Alltid.

Clara Volontär Team Tilia Tilia

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3