“Jag hade svårt för att ‘vara jag’ och umgås med mig själv. Jag längtade alltid bort…”

En berättelse från en person som har flytt från sina känslor

Jag har ofta haft en känsla av att jag inte står ut. Det är som att jag inte orkar med min skalle. Den tänker högljutt. Till det kommer alla de där jävla känslorna. Känslor som jag inte kan hantera. Jag började må väldigt dåligt över att jag hade svårt för att ‘vara jag’ och umgås med mig själv. Jag längtade alltid bort. Vad jag än gjorde.

Det jag gjorde som lösning var att jag reste ofta, bodde utomlands och fick vara någon annan för ett tag. Jag har också flytt in i destruktiva beteenden. Som att inte äta. Jag har också festat. Det är ju inget fel i att festa lagom och ha kul, men jag har tyckt att det har varit skönt att fly in i alkoholens dimma. Eller så har jag jobbat, varenda vaken timme bara för att få fly bort från mina egna jobbiga tankar. Det här var verkligen inte bra för mig, även om jag idag kan tänka att jag inte kunnat göra annat och skuldbelägger mig inte för mina mindre bra beteenden. Det som gjorde att all min flykt skadade mig va nog särskilt om man är som jag, en typ av beroendeperson. Det är lätt att av andra bli uppmålad eller att måla upp sig själv att man är en lyckad och härlig person som har koll – tycker jag. Om man gör det ”samhället” förväntar sig av en, som att resa, festa, jobba hårt, hålla sig till vissa ideal, både som man är och som man ser ut enligt utseendeideal. Jag fick alltid komplimanger. Som mest komplimanger fick jag under den tiden jag mådde som sämst. Så då var det så svårt att komma till insikt att det jag gjorde inte var bra. För det går ju egentligen att fly in i även det. Bekräftelse alltså. Och så upprätthåller man hela beteendet, och det blir en ond cirkel.

Jag har alltid tänkt att det blir bättre runt hörnet. När jag inte trivdes i mellanstadiet, för det skavde inombords på ett sätt som jag inte visste vad det var eller varför, trodde jag att allt skulle bli bättre när jag började i högstadiet. Det blev inte bättre, det kändes snarare mer, och jag tänkte att högstadiet heller inte var “min” grej, så det skulle garanterat bli bättre på gymnasiet. Och väl på gymnasiet längtade jag till studenten. När jag tagit studenten trivdes jag inte i min situation så jag tänkte ofta på hur livet skulle bli om “jag bara….”

Bara jag går ner dessa kilona…

Bara jag kommer in på den utbildningen…

Bara jag kan resa dit och skapa mig en soft tillvaro där…

Jag tänkte hela tiden att det skulle bli bättre bara jag kom bort från miljön där det skavde. Jag tänkte inte att det som skavde fanns inom mig, inte runt mig. En klok person sa till mig en gång: “ångesten stannar inte hemma och väntar på att du ska komma tillbaka”, och syftade till att olustkänslorna och det jag faktiskt ville bort från skulle följa med mig överallt. Tills jag tog tag i det.

Det hjälpte mig, att tänka så. Att det fanns inombords och inte gick att fly från. Att om jag fortsatte distrahera mig från mig själv – så skulle det fortsatt spä på det hela i all oändlighet. Jag fick träna väldigt mycket på att stanna kvar i det jobbiga.


Känner du igen dig i känslan?

Vi tror inte så mycket på tips, råd och att bli tillsagd: “Så här ska du göra!”. Metoder och färdiga lösningar ger sällan svar för alla. Allmänna råd är ofta lika med ohållbart. Vi är alla individer. Men ibland behöver vi en liten hint om vart en kan börja att läsa och utforska. Hur vi ska tänka. Vilken hjälp framåt det finns.

Läs mer om att fly från sina känslor här!


Text & bild:  © Föreningen Tilia

Foto: Harris Vo // Unsplash