“Jag trodde alla pressade sig så hårt som jag gjorde i de inre dialogerna”

En berättelse från en person som har känt självkritik/hat

För mig hade min kritiska inre röst varit högljudd under en lång tid. Precis som många barn som far illa hemma vittnar om att de inte förstod att de for illa på grund att referensramen kring vad som är normalt inte finns där. Precis så var det för mig, jag trodde alla pressade sig så hårt som jag gjorde i de inre dialogerna med sig själva… Särskilt i det samhälle vi lever i där prestation är en bragd vi bedöms efter. Jag gick lätt vilse i de många hårda berättelserna många hade om sig själva. Det verkade vara en tävling om att ha mycket att göra, och sedan aldrig vara nöjd med det som faktiskt genomfördes. Samma gällde det här med hälsa. Att pressa sig hårt, för hårt, för att sedan känna att det aldrig var tillräckligt. Och så vidare på andra områden i livet.

Ibland stötte jag på någon eller några, även om det kändes sällsynt, som verkade nöjda och som att de på något sätt accepterade sig själva, sin tillvaro och att det blir som det blir. De var aldrig så hårda mot sig själva som jag var, så någonstans innerst inne anade jag nog, men det var svårt att sätta finger på.


Känner du igen dig i känslan?

Vi tror inte så mycket på tips, råd och att bli tillsagd: “Så här ska du göra!”. Metoder och färdiga lösningar ger sällan svar för alla. Allmänna råd är ofta lika med ohållbart. Vi är alla individer. Men ibland behöver vi en liten hint om vart en kan börja att läsa och utforska. Hur vi ska tänka. Vilken hjälp framåt det finns.

Läs mer om att självhat/kritik här!


Text & bild:  © Föreningen Tilia

Foto: Pietro Tebaldi on Unsplash