Ingen mängd lyckade prov, uppgifter och åtaganden, skulle få mig att känna mig tillräcklig

Alla strävar vi nog efter att vilja göra gott ifrån oss. Att bli bekräftad när vi gör något bra är en åtråvärd känsla. Men hur blir det när det enda som i slutänden räknas är tanken på att briljera i allt du tar för dig? Mitt svar: utmattning, ångest, skev självbild och ett egenvärde som krossades varje gång du inte når de mål som du satt på dig själv. Detta var verkligheten som existerade under min ”perfekta” fasad hela min uppväxt, både i och utanför skolmiljö. Tanken på att misslyckas var lika mycket min största drivkraft som min värsta rädsla. 

Den typiska ”Good girl”-stämpeln följde mig vad jag än åtog mig. Familj och omgivning hade förutfattade meningar om hur jag skulle vara.

Men i slutänden var den största kritikern jag själv.

Att prestera väl var mitt sätt att försöka övertyga mig själv och omvärlden om att jag faktiskt dög. Varje prov som inte gick som förväntat kändes som en käftsmäll, ett bevis på att jag inte var nog. Varje prov som gick väl gjorde att jag orkade fortsätta kämpa, det gav mig energin och bekräftelsen som jag sökte.

Frågan är då hur länge denna strategi fungerar? För många av oss, förmodligen inte särskilt länge. Bakom fasaden fanns en person som knappt tog sig upp ur sängen till följd av att jag var helt slut. Bakom fasaden fanns en människa som desperat försökte finna sätt att fortsätta orka. Bakom fasaden fanns en tjej som till slut insåg att ingen mängd lyckade prov, uppgifter och åtaganden, skulle få mig att känna mig tillräcklig. 

En punkt nåddes då ingenting gick längre. Varje given uppgift blev svårare och svårare att hantera. Jag kunde sitta i timmar och stirra på min dator utan att få något gjort då bara tanken på att påbörja något slukade all energi.

Fram tills dess hade jag gjort allt för att avvisa alla som erbjöd hjälp. Att ens tänka tanken på att inte klara allt själv fanns inte på kartan. Men när varje dag kändes som ett nytt berg att bestiga, så fann jag ingen annan utväg än att äntligen be om hjälp.

Att söka hjälp var ofantligt främmande och obehagligt. Det tog nästan uppemot ett år innan jag kunde vara totalt transparent med personen jag pratade med. Min hjärna ville fortfarande lura omgivningen om att allt var ”perfekt”, trots att jag på eget initiativ valt att söka hjälp. Men när jag vågade sänka min gard så kom insikten om att min syn på livet skulle bli min undergång om jag inte förändrade något. 

 Tack vare att jag fick bolla mina tankar om livet kunde jag till slut inse hur orimliga mina krav på mig själv var. En specifikt avgörande fråga presenterades också under samtalen. Konversationen löd något liknande: ”Tycker du att andra är misslyckade människor om de inte får A på alla prov?” Mitt svar var ett solklart nej. Då kontrade personen med ”Varför värderar du då dig själv utifrån hur du presterar men inte andra?” 

Frågan gör mig lika mållös idag som den gjorde mig då. Det är en lögn att säga att jag idag har ett helt nytt synsätt. Att omprogrammera hjärnan tar tid. Skillnaden är att jag numera är medveten om hur skoningslöst och orättvist jag kan tänkas se på mina prestationer. Jag jobbar aktivt för att medvetandegöra dessa tankar och denna process möjliggjordes för att jag slutligen vågade be om hjälp. Det må låta löjligt för vissa, men under dessa samtal fick jag äntligen höra det jag hade behövt höra så länge: Du är inte dina prestationer. 

Foto: Daniel Checa via Unsplash

_________________________________________________________________________________________

Detta är ett blogginlägg skrivet av en av våra volontärer i chatten, Henny. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som känner att du behöver oss.