Hoppas ingen frågar om jag har kille…tänker jag ungefär varenda möte med alla människor någonsin

Hoppas ingen frågar om jag har kille…tänker jag ungefär varenda möte med alla människor någonsin. Det tog så många år för mig att tillåta mig själv att vara jag. Jag var inte normen. Jag var inte det rätta. Hela min uppväxt har jag matats med att jag som tjej kommer skaffa pojkvän när jag blir äldre. Det var det jag trodde också, fram tills jag var typ 14. Det var inte förens då jag insåg att jag hade förnekat halva min sexualitet för att jag var rädd hur andra skulle se mig om jag berättade att jag gillade tjejer också. Jag kände så mycket skam över den jag var och jag önskar att jag kunde säga att jag inte känner det idag men det gör jag. Varje gång någon frågar mig om jag är i ett förhållande stannar mitt hjärta ett par sekunder. Det handlar inte om att komma ut en gång, stort, inför alla.

Jag har säkert “kommit ut” 100 ggr i mitt liv redan, och fler kommer det bli. 

Jag skäms inte bara över att vara annorlunda från normen utan jag skäms också över att jag skäms för det. Jag vill inte behöva skämmas men homofobin är så internaliserad i mig. Jag önskar jag kunde vara så pass trygg i min sexualitet att jag kan som vem som helst hålla min flickvän i handen ute på stan utan att pulsen stiger. Jag är rädd för att både bli tillskriven och avskriven egenskaper baserat på min sexualitet. Jag är lika mycket jag innan som efter du fick reda på att jag har flickvän. Det jag och alla andra som mig vill är få vara en del av normaliteten. Smälta in lika mycket som alla andra. När jag berättar att jag har flickvän vill jag inte höra om din kompis kusins väninna som är tillsammans med en tjej utan jag vill ha samma frågor som du skulle fråga min syster om hennes pojkvän.

Min sexualitet är inte min primära egenskap. När en person i min närhet säger (med välvilja) “Hennes kompis kusins väninna har också flickvän” hör inte jag enbart “det är okej att vara queer” utan jag hör också “ni alla är likadana”. Det finns så tydliga stereotyper som talar om hur en queer-person ska se ut, bete sig och ha för åsikter et cetera. Dessa stereotyper kväver mig. Om jag tar på mig en maskulint kodad skjorta är jag rädd för att folk ska tänka “oj vad hon ser gay ut, hon måste vara mannen i förhållandet”. Om jag istället bär en klänning som är feminint kodad känns det som jag förlorar rätten att vara queer. Jag önskar att alla normer som finns om queer-personer försvinner och man ser på oss lika neutralt som du ser på heterosexuella människor. Vi kan se ut som vem som helst, bete oss hur vi vill och ha helt skilda åsikter. Sen tycker jag vi alla kan komma överens om att fråga “har du partner?” istället för “har du flickvän/pojkvän?”

Jag jobbar varje dag med att försöka acceptera mig själv som den jag är och jag tycker vi alla som på något sätt sticker ut från samhällets normer och vågar visa upp sitt sanna fullständiga jag är så modiga. Till dig som inte riktigt är där än av olika anledningar vill jag bara säga att du är inte ensam och det finns människor som kommer stötta dig när du är redo.

Det finns sammanhang där jag med stolthet äger min sexualitet och dem sammanhangen blir fler och fler ju mer inte bara jag växer in i mig själv utan också när samhället växer in i verkligheten.

Det jag gör för att försöka lära om min hjärna allt samhället har lärt mig om sexualitet och normer är att följa personer på sociala medier som jag kan identifiera mig med kring min sexualitet och annat. Det får mig att känna mig lite mindre ensam och mycket mer normal. För jag vet att egentligen är jag helt fullständigt lika normal och onormal som alla andra människor.

___________________________________________________________________________________

Detta är ett blogginlägg skrivet av en av våra volontärer, Saga. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som känner att du behöver oss.