“Det kanske låter lite konstigt men min blyghet har tidigare gjort att jag inte vågat/velat spela sällskapsspel”

På lördag är det fest. Det är en stor jubileumsfest för den lokala fotbollsklubben där min sambo varit aktiv sedan barnsben. Själv har jag aldrig spelat fotboll (jag har knappt sprungit och hatar att bli andfådd) men många i klubben har sedan jag och min sambo blev tillsammans kommit att bli nära vänner. Det kommer alltså vara en fest med nästan 200 personer där jag tycker väldigt mycket om och är bra vän med många. Ändå känns det lite jobbigt. Inte för att det är fest och någon antagligen kommer dricka lite för mycket, säga något dumt eller skämma ut sig. Det får de själva skämmas för, jag tänker inte skämmas åt dom, och det är inte mitt ansvar. Jag kommer vara nykter och antagligen gå hem tidigt. Moget va? Varför känns det då ändå lite jobbigt?

Jag var otroligt blyg som barn, hade flera nära vänner och kom överens med alla men var alltid nervös inför nya sammanhang eller inför sociala tillställningar. Var tyst och gömde mig på kalas, ville helst inte vara med på lekarna. Rädd för att göra fel eller skämma bort mig och förstod inte allt det roliga jag missade.

Det är okej att vara en tyst person. Alla behöver inte vara stora personligheter, ta över rummet när de kommer in och ständigt höras och synas.

– Det skulle ju vara utmattande.

Men ibland kan jag ändå bli lite sorgsen över tanken på hur mycket kul jag missat som barn på grund av min blyghet, och hur mycket jag fått träna på mina sociala färdigheter och min självkänsla/självsäkerhet som vuxen. Skulle jag vågat bara en gnutta mer som barn skulle jag haft mycket gratis som vuxen. Jag tror att min blyghet handlar om en rädsla över att plötsligt råka bli den personen i rummet och inte ha något mer att komma med, och att det skulle bli pinsamt. Jag vet att jag tänker för mycket.

Något jag fortfarande övar på är att våga visa nyfikenhet när jag umgås med folk. Rent intellektuellt förstår jag att det är fint att visa intresse och ställa frågor och följdfrågor när man träffar folk. Jag försöker påminna mig själv om det hela tiden, och det är något jag övar på, för jag är rädd för att råka trampa på tår, men hur ofta råkar folk det egentligen? Rädd för att råka fråga om vad någons föräldrar arbetar med och att någon precis ska ha gått bort. Rädd för att fråga om någons jobb eller studier när någon precis fått besked om uppsägning eller sin tredje omtenta. Rädd för att råka förstöra någon annans kväll. Men hur ofta händer sådant egentligen? Och är det inte då bättre att bara hantera situationen, beklaga och fråga om de vill prata mer om det?

Det kanske låter lite konstigt men min blyghet har tidigare gjort att jag inte vågat/velat spela sällskapsspel. Rädd för att verka dum, inte fatta reglerna. Framstå som en dålig vinnare eller dålig förlorare, rädd för att råka hamna i fokus. Sedan, för något år sedan fick några kompisar mig att testa ett spel, jag plötsligt förstår jag hur mycket kul jag missat. Det kan nästan göra mig lite sorgsen. Och jag vet att jag också missar så roliga och fina samtal och historier för att jag är rädd att verka nyfiken på ett ”fult” sätt, som att jag lägger näsan i blöt, eller för att råka trampa på någon öm punkt.

I en fantastisk podd som heter Dumma människor har jag fått flera redskap. När jag är osäker på hur jag ska bete mig eller känner blygheten välla över mig så har jag nu några saker som jag testar.

  • Ett knep är helt enkelt att spela teater, jag låtsas helt enkelt att jag inte är blyg, och att jag är supernyfiken och intresserad av allt och alla. Hälsar glatt och ställer frågor och skrattar. Jag tycker det hjälper att tänka på en person som är snäll, glad och oblyg och helt enkelt låtsas vara den en stund tills det släpper.
  • Ett annat knep är att låtsas att alla gillar en. Det är lätt att gå in i blygheten av rädsla att inte bli omtyckt, men låtsas man att man redan är omtyckt är det lättare att också bli det, men slappnar av lite, släpper garden och ler mot alla.

Jag kanske helt enkelt har en grundblyghet som alltid kommer vara där, och vissa känner säkert inget behov av att hantera sin blyghet vilket naturligtvis är helt okej. Men personligen känner jag att jag vunnit mycket och vuxit mycket av att arbeta på det, släppa lite på garden och spela lite teater ibland, livet har blivit en gnutta roligare och en gnutta enklare…

/Mimmi, volontär Tilia

FOTO: M.T ElGassierR // UNSPLASH

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som känner att du behöver oss. <3