Under studenten upplevde jag det som en evig limbo

Sjung om studentens lyckliga dag.

Mina fötter lättar plikttroget i takt med musiken, men mina tankar snubblar sig motvilligt fram när utspringet äger rum. Just nu finns det inget utrymme för firande i mig. Jag har fullt upp med att förbereda mig på vad som snart ska hända. Jag rör mig mot min studentskylt. Det är en skräckblandad förtjusning när jag omfamnas av min familj. Bland alla kramar som utbyts är det en som står ut, och där och då förstår jag att han är full, igen. Studenten sägs förknippas med tre härliga saker. Med familj, vänner och festligheter. I den illaluktande alkoholkramen hinner jag tänka att idag är dessa tre saker nog det sista jag skulle vilja ha under ett och samma tak, samtidigt som en skam uppenbaras inom mig. Jag borde vara tacksam för att min familj anordnat en studentskiva för mig, men rädslan för att mina vänner och min släkt ska se honom full är för stor. Jag försöker intala mig själv att allt nog kommer att ordna sig. Bara han inte dricker mer.

Att vara medberoende kan ta sig i uttryck på många olika sätt. Under studenten upplevde jag det som en evig limbo mellan att vilja hjälpa, att vilja fly och att vilja skrika. I all denna tumult av känslor kände jag mig i samma stund maktlös och viljelös, och jag minns att jag där och då undrade hur det var möjligt att känna så starkt, så mycket, och samtidigt ingenting alls. Jag märker även nu att jag har svårt att hitta orden. Kanske känner du också igen dig i det?

Oro, skam, sorg och ilska – det kokade inom mig. Vad som gjorde situationen olidlig var det faktum att alla visste, men ingen sa något. Omgiven av nära och kära, vuxna, som jag trodde var min trygghet, blev istället mina förövare. Likt en mardröm där skriket förblir stumt försökte jag blygsamt ropa på hjälp. “Är det bara jag som ser?” tänkte jag. Ingen verkade höra mig. Såhär i efterhand förstår jag att situationen inte var lätthanterlig för någon. Vuxen som barn. Vi alla gjorde så gott vi kunde.

Idag har jag lättare att se fler nyanser av vad som hände, vilket har hjälpt mig i att gå vidare och att våga lita på att andra vill mig väl. Ibland ställer jag mig frågan om hur någon skulle kunna ha hjälpt mig den dagen. Vad hade jag behövt? Jag tror att jag hade mått bättre om jag hade fått möjligheten att prata med någon som lyssnade på vad jag hade att säga. Allra mest någon som var villig att bryta tystnaden. Att förbli tyst är för mig medberoendets stora förbannelse.

Foto: Gérôme Bruneau via Unsplash

______________________________________________________________________________________

Detta är ett blogginlägg skrivet av en av våra volontärer, Thea. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som känner att du behöver oss.