Hejdå perfektion

Delar återigen en text. En text om perfektion. Och när mina tankar började förändras och jag sa stopp.

Vi alla ingår i det som vi kallar samhället, alla har vi ett ansvar för hur vi formar det, precis som vi har ett ansvar för våra medmänniskor. Jag vet att jag själv bidrar till en hysteri om perfektion, vars begrepp får mig att må illa. Perfektion finns inte, inte med dagens definition. Därför sätter jag ner foten, för jag tänker vara den förändring som jag vill se i samhället. Jag har ett ansvar precis som Du, det är tillsammans som vi är samhället. Samhället är vi, inte något utifrån.

Jag vet att många av er som läser detta lider av prestationsångest precis som jag. Men vet ni vad, jag är precis lika fantastisk med ett U (underkänt) som med ett G eller VG. Betyg definierar inte mig som person, jag är fortfarande jag och kommer alltid vara Lollo, med eller utan frånvaro av prestation. Och man kan alltid få en omtenta eller ett omprov (dom finns ju till av en anledning, för en andra, tredje eller en fjärde chans osv) och det betyder inte att jag som person inte duger. Utan precis tvärtom, att jag är mänsklig.

Att vara just mänsklig betyder att vi ibland har sämre dagar och ibland bättre dagar. Att vi ibland känner oss starka och ibland svaga. Men det är okej. Det är okej att pendla, för livet är en berg- och dalbana. Det handlar om att lära oss att acceptera det, precis som att acceptera oss själva. Det vackraste vi någonsin kommer att ha och äga är våra kära älskade kroppar, den gör det möjligt för oss att resa, att upptäcka, att springa, att gå, att skriva, att tala, att se, den gör hela världen möjlig, bara vi vågar.

Varför ska jag kritisera den? Varför ska jag hata den? Jag får ingen annan, utan det här är allt jag någonsin kommer att äga. Därför väljer jag att ta hand om den, lyssna på vad den behöver för att må bra. Precis som jag numera (försöker) väljer att lyssna på vad mitt hjärta och min magkänsla säger.

Det är fortfarande svårt att veta om det är jag som vill något eller om det är samhället syn som präglar mina val. Men jag övar varje dag. För precis som jag har en kropp har jag också bara ett liv (vad vi vet). Jag strävar inte längre efter att passa in, i en smal och trång mall där jag inte får något utrymme för personlig utveckling. Jag är jag och jag är unik, precis som Du. Därför väljer jag att lyssna på mitt hjärta och följa min magkänsla. För det är vad jag har inom mig, de som jag väljer att göra som får mig att bli jag på riktigt, helt jävla äkta. Och jag skiter faktiskt i om ni gillar henne eller inte.

Vissa tycker säkert att jag inte borde tala om min psykiska ohälsa. Att jag borde hålla det för mig själv. Men det är en stor del till att jag är den jag är idag. Och ja jag kanske är för snäll och alldeles för känslig för mitt eget bästa, men det är jag och inget jag kan och tänker ändra på (har försökt halva mitt liv, men det funkar inte att ta bort ngt som är jag). Jag känner otroligt mycket, kanske mer än många andra. Jag känner otroligt mycket med människor, jag får (utan att skryta) ofta förtroende där människor öppnar sig och vågar tala om sina innersta hemligheter. Och ja mycket stannar kvar, riktigt länge. Ofta gör det ont. Riktigt jävla ont. Men jag kan inte fly från mina känslor, för mina känslor är jag. Jag kommer inte kunna rädda världen, även om jag fortfarande är otroligt naiv (och vill rädda världen). Men jag kan göra det jag mår bra av, dvs. prioritera mig själv. För att sedan ha energi att påverka mina medmänniskor med det jag kan. Göra den skillnad jag kan, för en bättre värld. Alla kommer inte tycka att jag gör rätt och alla kommer inte heller tycka att jag för fel. Jag är jag och kommer alltid att vara den jag är oavsett vad ni tycker och tänker.

Jag är 23 år och jag har för första gången hittat en stig fylld av ljus och hopp att vandra på. Den kommer inte vara rak, den kommer vara krokig & fylld och med uppför- och nedförsbackar, precis som livet. Men jag kommer aldrig sluta tvivla på mig själv. Jag vet att så länge jag följer mitt hjärta, respekterar min omgivning, tar till mig kunskap och är den jag är, kommer allt vara värt det. Precis allt. Det är alltid förtidigt att ge upp men aldrig försent att följa sina drömmar, va dig själv och gör det Du mår bra av. Hejdå perfektion, tack för allt du lärt mig, men nu går jag vidare, som den jag faktiskt är!