“Det var ovanligt och tabu att en kille kan utveckla en ätstörning”

Mitt namn är Oliver och jag har lidit av den hemska ätstörningen Anorexi som har stulit hela min tonårstid. Jag önskar ingen att hamna där, så jag hoppas denna text hjälper er krigare på något sätt.

Som barn var jag väldigt kraftig och oftast mycket större och längre än alla andra, men det var inget som jag la några större tankar vid. Alla såg mig som killen med livsglädjen i ögonen och en positiv aura som många uppskattade enormt. Jag drog mig ofta till tjejer och hade knappt några killkompisar som jag riktigt klicka med under min barndom, trivdes helt enkelt att vara i en närvaro av tjejer. Vid 11-års åldern skulle mina personlighetsstörningar kicka in i form av kronisk borderline, depression och drag av autism.

Vintern innan min 13:e födelsedag började jag bli kroppsfixerad. Först var det inga drastiska förändringar,  jag var bara lite mer medveten om vad jag stoppade i mig. Började även promenera då och då för att tidningar sa att det skulle hjälpa en att “trimma kroppen”. Det började sedan under en utlandsresa. Jag hade alltid varit lite stor i kroppen men när puberteten slog in gick jag naturligt ner i vikt och hamnade på en lite mer normal vikt. Började få massa kommentarer om hur bra jag såg ut och att jag var friskare och hälsosammare. Det var givetvis något som jag tog åt mig och började dra en egen ekvation och slutsats. Om jag blir hälsosam och tappar lite i vikt kommer jag att bli snyggare och få några trevliga kommentarer. Det var dock inget som påverkade min vardag, kanske tog en promenad då och då men det var inget märkvärdigt.

Sen kom hela havets stormar och min mormor och min moder blev sjuk i cancer. Jag som har andra psykiska sjukdomar tog det här hårdare än någonsin. Jag kunde inte fungera i min vardag längre. Jag kunde inte äta, inte på grund av ätstörningar men för att jag var så nedstämd. Tappade vikt då omedvetet och fick det bekräftat återigen av närstående och vänner. Men denna gång var det annorlunda. Ifall jag inte kunde kontrollera min mor och mormors tillstånd så skall jag kontrollera något annat, i mitt fall vikten och maten. Sedan kom hösten, den mörka hösten som blev ännu mörkare när hela mitt liv skulle vändas upp och ner. Promenaderna blev längre, mycket längre. Maten blev mindre, mycket mindre. Viss mat blev förbjuden mat, som jag drog ner på.

Det blev också den hösten jag träffade min bästa vän, vågen. Siffrorna på vågen skulle vara avgörande för hur min dag skulle bli. Gick de ner så kunde jag fortsätta i mina ätstörda tankegångar och handlingar, men hade siffrorna stått still eller gått upp så straffade jag mig själv. Vid denna tidpunkt var jag inte medveten om att jag hade drabbats av anorexi. För den delen visste jag inte ens att ätstörningar existerade, det var något som jag aldrig har varit omgiven av eller hört talas om innan. Det var ju också så ovanligt och lite tabu kring att en kille kan utveckla en ätstörning. Luciadagen var kommen och jag var en stjärngosse som stod och sjöng på scenen med mina bästa vänner på sidan. Vad som hände sedan vet jag inte, allting svartnade och jag svimmade. Efter den incidenten blev jag sjukskriven under vintern och återkom till skolan i februari. Hade inte förändrat några av mina beteenden under sjukskrivningen utan blev sjukare av att bara sitta hemma i min ensamhet isolerad från min omgivning. Ville inte prata med någon, var besatt av att äta så lite som möjligt och röra på mig så mycket jag orkar. Kroppen fick ingen energi och protesterade enormt. Enligt mig mådde jag utmärkt. Kände mig hälsosam psykiskt men fysiskt var jag väldigt undernärd. 

Efter ett tag åkte vi till sjukhuset för att kontrollera så alla mina värden var bra och att min kropp mådde bra. Efter proverna så kollade läkaren på mig med en helt stel och blek blick. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade jag var lite trött. Då gav hon mig beskedet att mitt hjärta är var mycket svagt. Fick snabbt ta ett EKG-test och blev inlagd på sjukhus under några veckor. Därifrån blev jag remitterad till olika ätsörnings-enheter, men ingenting fungerade.

Året på heldygns-vården kan jag ändå inte säga att det var bortkastat. Fick med mig värdefulla verktyg som jag kommer nämna strax. Men månaderna gick och min vikt och mina värden började gå ner igen. Då beslutade det mobila teamet för att skicka en remiss till Capio’s heldygnsvård. Hösten 2014 besökte jag Capios heldygnsvård för att få lite mer information och om jag var intresserad. Givetvis var jag inte intresserad att bli frisk, men hade inget val. Capio lät bättre än sjukhussängen med hästlängder. Dagen efter besöket blev jag inlagd och fick mitt egna rum då jag var den enda killen där.

Första veckorna var väldigt befriande faktiskt, det kändes som att det var okej att äta då det var liksom därför man var där. Jag hade ett så pass litet matschema att jag fortsatte att gå ner i vikt, och det var faktorn till att jag kände att det var okej att äta. Men när höjningarna började ske fick jag panik och matvägrade i flera veckor. Motivationen under första månaderna var på noll, varje dag var exakt likadan. Frukost-Mellanmål-Lunch-Mellanmål-Middag-Mellanmål. Allting handlade om mat och vila. Ville heller inte lämna mitt rum då jag fick åka rullstol och skämdes så otroligt mycket över det.

Jag som alltid varit matglad och aldrig tvekat på att ta en till portion har blivit präglad av en ätstörning?

Efter några månader började motivation och livslusten komma tillbaka. Började kommunicera med gamla vänner och närstående som jag isolerat mig från under några år. Jag började känna en livsglädje och livslust som skulle bli min drivkraft. Maten började gå bättre och man skulle kunna säga att jag funktionerade i vardagen. Dock hade jag fortfarande kvar alla mina ritualer och ätstörda beteenden som gjorde min vardag otroligt svår. Allting var så restrikt. Det var otroligt viktigt för mig att alltid äta samtidigt, vägrade att äta något som jag inte hade fått veta dagen innan. Kunde inte vara spontan och det var väldigt viktigt att maten var husmanskost och inget okänt. Okänd mat leder till noll kontroll, och min besatthet av kontroll betydde allt. Enligt min ätstörning var det kontrollen som skulle hålla min vikt nere.

Många kommer känna igen sig i en frågeställning som var en stor faktor till att det tog så lång tid att bli friskare. “Vem är jag utan ätstörningen?” Ätstörningen var min identitet under en lång tid, alla mina nära och kära visste tillslut att jag led av en ätstörning och den blev helt enkelt en del av mig. Jag var så rädd för att bli frisk eftersom att jag inte skulle vara någon utan min ätstörning.

Hör och häpna som Mr T, en av mina behandlare alltid sa. Du kommer att vara en lika underbar människa utan din ätstörning. Dina närstående kommer bry sig och älska dig lika mycket oavsett ätstörning eller ej. Du kommer att uppskatta livet så mycket mer och blomstra i din närvaro. Jag trodde inte själv på det, men det märks när man mår bra på riktigt. Det är en positiv aura som reflekteras runt ens närvaro.

Skulle det inte vara skönt att kunna vara spontan, att på fredagskvällen spontant köpa en pizza med vännerna utan att svälta hela dagen? Det går att bli frisk, man måste bara ta det första trappsteget och VÅGA gå mot det friskare livet. Känslan att kunna vara spontan, ta den där extra mackan för att man är hungrig, äta en kexchoklad efter middagen utan att direkt få ångest och försöka kompensera den. Det är en frihet som borde vara ganska självklar, vilket den inte är för många till exempel mig.

Jag måste erkänna att jag fortfarande har kroppskomplex ibland. Det är svårt att gå på stan utan att kolla sig in i allt som reflekterar ens kropp. Det är något man ständigt får arbeta med och vara aktivt medveten om att försöka avstå från. Det du ser i spegeln är inte alltid vad andra ser. Många gånger ifall jag haft kroppsångest kan jag se en valross i spegeln, men i själva verket så är jag samma vanliga Oliver. Det är dina hjärnspöken som försöker spela ett spratt med dig och det är otroligt viktigt att vara medveten om att din ätstörning försöker vidmakthålla sig genom sådana spratt.

Det är även svårt att undvika att jämföra sig med andra. Brukade oftast tänka “Hon är ju smalare än mig, varför skall jag gå upp i vikt?” eller “Jag behöver inte bli frisk, det finns ju andra som är mycket smalare än mig och är friska”. Det är skitsnack, varje individ är unik och vi har unika gener och karaktärsdrag. Jämför dig inte med andra, du är den du är och hen är den hen är.

Första stegen för att bli frisk är att eliminera de största s.k “triggers” som vidmakthåller ätstörningen. I mitt fall var det sociala medier såsom “recovery konto” på Instagram, olika forum där man kunde läsa om mat och vikter, även olika appar som kan räknade kalorier på. Friheten att inte känna behovet av att scrolla igenom dessa appar maniskt är otroligt befriande.  Släng vågen för guds skull, du är så mycket mer än en siffra. En siffra på en dum våg skall inte definiera vem du är som en person, du är inte överviktig eller underviktig du är JÄTTE VIKTIG!

Min motivation till att bli frisk fanns där, men det fanns vissa svårigheter som många av er läsare kommer känna igen sig i. Jag var rädd att bli frisk, att vara den Oliver som inte har anorexi, Anorexin betydde allt för mig, det var min identitet. Var så rädd att förlora min identitet och att mina vänner och familj skulle sluta bry sig om mig. Vem skulle Oliver vara utan sin ätstörning? En natt när jag inte kunde sova på Capio gick jag ut i vårat gemensamma vardagsrum. Det var här jag träffade Annso från Tilia, hon var min nattvard och sa några berörande saker som blev en tankeställare och en medvetenhet i att det finns ett liv efter ätstörningen.

Det var även så jag fick höra om Tilia och att jag inte var ensam i att leva med psykisk ohälsa.

Efter ett år på Capio blev jag utskriven och återgick till SCÄ’s dagvård. Det gick inte alls bra och jag hade mycket svårigheter att vara så självständig. Hoppade av dagvården och var hemma under några månader. Under dessa månader hade något hänt, allting hade vänt helt. Jag började äta som jag skulle och umgås med mina vänner. Fick även veta att jag skulle börja skolan igen vilket var en stor motivation. Dock så fanns alla ätstörda beteenden kvar, fast jag åt som jag skulle. Det som ändå hade förändrats, var att jag kunde fungera i vardagen och kunde äta på olika miljöer såsom hos en vän även fast jag tog med min egna mat. Det var en stor milstolpe att inte äta i samma rum som jag alltid hade gjort i år.

Började första året på gymnasiet och första halvåret gick jag deltid då jag återgick till att gå var 3:e vecka på dagvården. Men denna gång var det annorlunda. Jag hade blivit väldigt självständig och kände en motivation till att bli helt frisk. Så pass frisk att jag skulle kunna identifiera mig som Oliver utan en ätstörning. Jag avslutade min dagvård under samma vinter och inväntade ett efterlängtat jullov och min 18-årsdag. Kände mig så pass frisk att jag bestämde mig för att gå ut och äta på min födelsedag och konsumera okända mängder alkohol. Det var en milstolpe för mig då energi (kalorier)  i flytande form var förbjudet, absolut förbjudet. Då insåg jag hur trött jag var på min ätstörning och att en siffra på vågen inte är hela min värld. Jag är så mycket mer än en siffra på en dum våg.

Våren gick väldigt snabbt och mitt humör var toppen. Hade börjat socialisera mig i skolan, träffa nya vänner som skulle visa sig vara underbara och även lite romantik. Jag kände mig som vilken tonåring som helst och hade helt plötsligt fått en ny identitet. Sommaren kom lika fort som den var över och var fylld med massa glädje men även motgångar som skulle vara problematiska i några veckor. Skillnaden då var att jag hade verktygen jag behövde för att mig ur den negativa spiralen. När andra året i skolan började var min livsglädje tillbaka, hade t.om börja söka ett deltidsjobb vilket var en stor milstolpe för mig. Umgicks med vänner, jobbade och studerade som vilken tonåring som helst. Det var här jag kunde säga att jag faktiskt kände en riktig livslust och ville leva. Månaderna gick och jag fortsatte att leva mitt nya friska liv fyllt med spontanitet, okända måltider och en okänd vikt som inte fick min uppmärksamhet. Visst har jag fortfarande det ätstörda tankesättet kvar och även vissa ritualer. Men det är inget som hindrar mig från att leva mitt liv.

Idag är jag medveten när jag hamnar i de negativa spiralerna och kan skjuta iväg tankarna.

Att bli frisk är inte enkelt och jag kan fortfarande inte klassa mig själv som frisk. Men jag har kommit en bra bit och är inte lika manisk kring min ätstörning som jag var förut. Den får inte lika mycket rum som den fått tidigare och vet ni varför? Undvik ätstörda miljöer, ta bort ditt matkonto på instagram. Allt som påminner om ätstörningen måste försvinna. Du är så mycket mer än en siffra på vågen, eller en byxstorlek. Du är unik för den du är och låt ingen säga något annat. När du inser att det finns ett liv utanför ätstörnings kretsar kommer du längta efter det nya livet och hitta en drivkraft som är starkare än någon ätstörning. Av egna erfarenheter så önskar jag verkligen att jag bröt kontakten med sociala medier såsom instagram/tumblr/ungdomsforum där alla mina ätstörda konton fanns som jag spenderade timmar på varje dag. Till exempel lägga ut massa matbilder, läsa om andras matdagböcker och kolla på magra människor. Det är en sådan befrielse att slippa se sådant även om jag inte blir triggad av det idag. Du kommer i efterhand tänka “Vad sjukt att jag var tvungen att bilder på min mat varje gång jag skulle äta” eller “ Vad sjukt att jag var så intresserad av vad andra åt när jag själv var sjuk”.

Det kommer vara läskigt att släppa kontrollen, jag vet. Det kommer dock vara så värt det, längtar inte du efter ett liv utan restriktioner? Att till exempel en torsdagskväll bli spontant bjuden på pizza utan att behöva tacka nej för att det var oplanerat? Det är en sådan befrielse att slippa alla restriktioner och regler som man själv har satt upp.

Resan kommer inte vara enkel, men den kommer vara värd allt slit, alla tårar och skrik på ens nära. Du kommer att känna dig svag och se hela återhämtningen som omöjlig, men ifall jag klarar av det så klarar du av det.

Sätt upp tydliga mål som du kan påminna dig om när du går igenom jobbiga perioder eller situationer. I flera år kunde jag inte äta själv, det kändes onödigt att äta ensam och som “bortkastade kalorier”. Idag äter jag alla mina måltider självmant, jag äter “förbjuden mat” när jag blir sugen på det utan att kompensera för det. Går heltid i skolan och jobbar deltid, träffar mina vänner regelbundet och gör saker jag aldrig trott jag någonsin skulle våga. Att jag har kommit såhär långt skulle jag aldrig kunna drömma om, istället för att vänta på döden så väntar jag nu på allt som livet har att erbjuda.

Denna förbannade sjukdom har stulit hela mina tonår och känslan av att ha förlorat så många år är obeskrivlig. Många kommer känna igen sig i det jag nu kommer nämna, tidsglappet som man inte kommer ihåg något märkvärdigt ifrån. Irritationen att inte kunna reflektera om vad man gjorde under tonåren då man var så sjuk i sin ätstörning och maniskt styrd av olika typer av ätstörda beteenden. Känslan att veta att man spenderat år under samma ätstörda miljöer i form av Sjukhus och heldygnsvård. Det är helt obeskrivligt vad ledsen och arg jag blir på mig själv när jag reflekterar kring mina tonår.

Vänta inte på morgondagen, börja en förändring nu. <3

/Oliver