Du får känna att livet skaver, och du får lov att be om hjälp det.

Jag vet att något inte känns bra. Eller ja, alltså, det känns ju sådär halvt bra. Det kan ju vara bättre…  Men också sämre såklart. Framförallt sämre. Det kanske inte är så illa ändå? Jag mår ju egentligen bra.. Ja, så är det nog. Jag mår egentligen bra – andra har det ju värre. 

OJ som denna mening snurrat i mitt huvud under många år. Fram och tillbaka, upp och ner. Jag har i så många år “betygsatt” mitt mående genom att jämföra det med hur jag tror att andra mår. Som att enbart om jag har det “tillräckligt illa” är det mitt mående rättfärdigat. Idag kan jag förstå varför – men  jag ser det på ett helt annat sätt. 

Om jag har sprungit en viss sträcka och är trött medan någon annan är trött efter en längre sträcka, gör det då att jag inte är trött? 

Om jag har feber och någon annan har högre feber än vad jag har, gör det då att jag inte har feber längre? 

Jag tänker att svaret är nej på ovanstående frågor. 

Okej, så i de fysiska aspekterna som jag nu tog upp spelar det alltså ingen roll hur jag känner  i jämförelse med hur någon annan känner, utan min känsla och mitt mående är fortfarande enbart i relation till mina förutsättningar och till mig som person. Men, detta är inte applicerbart på vårt psykiska mående… Varför? 

Jag kommer nu att utgå från mina känslor, och kanske känner du igen dig – eller så gör du inte det. Mitt exempel på min upplevelse är lika unikt som din – ingen av oss är samma person. Och båda delarna är helt okej, om du inte känner igen dig i det jag skriver betyder inte att din känsla är mindre på riktigt. Ville bara slänga in det som en liten påminnelse innan jag fortsätter 😉 

För att återgå till ämnet: för mig tror jag att mycket handlade om en känsla av misslyckande. Jag ville inte vara svag, jag ville inte få höra “ryck upp dig” eller “tänk på hur andra har det” från fler ställen, jag sa det tillräckligt ofta till mig själv som det var. Jag skämdes något ofantligt över mitt dåliga mående och kände aldrig att jag hade det tillräckligt illa för att det skulle vara okej att jag mådde som jag gjorde. Och jag var så rädd för att andra skulle tänka likadant om mig och mitt mående som jag själv gjorde. För hela livet hade jag matats av att ständigt tänka på folk som hade det värre, antingen när det kom till mat på bordet, kläder på kroppen eller i vilken typ av byggnad jag bodde i, vilket jag tror påverkade mig även när jag blev äldre. För så fort saker kändes fel eller jobbigt var jag så van vid att tänka på hur andra hade det. Och jag förstår att intentionerna med detta var fina och i all välmening, att de var för att jag skulle bli mer tacksam för det jag faktiskt hade, men oj va dessa tankar slog bakut för mig. För jag lärde mig att jag skulle vara tacksam, jag hade ju förutsättningar för att må bra (tyckte jag) och jag mådde bättre än vad någon annan någonsin skulle få möjlighet att göra. “Jag ska bara vara tacksam”.

Denna känsla av tacksamhetsskuld som jag kände gjorde att jag drog mig länge för att söka hjälp, att våga prata om hur jag mådde och att jag faktiskt trodde att det bara var såhär det skulle vara. Att livet bara är såhär. Jag vågade inte tro på en framtid som inte präglades av psykisk ohälsa och jag vågade inte tro på en framtid med mer glädje än sorg. Jag vågade inte tro på min egen upplevelse av min situation och mitt mående. 

Om du känner igen dig i min historia, eller har en annan känsla som kanske stoppar dig – du har rätt att må dåligt, söka stöd och ta din egen känsla på allvar – UTAN att jämföra det med hur någon annan har det. 

Detta är såklart lättare sagt än gjort – i know. Efter att jag aktivt började arbeta för att ta mig ur dessa tankebanor så halkade jag ner många gånger, och kan nog faktiskt än idag fastna där ibland. Men idag kan jag snarare tänka på hur jag mådde tidigare, idag mår jag mycket bättre. Vilket är helt sant, och jag borde vara tacksam för det. Och så är vi igång igen. Där sätter jag STOPP. Säger rakt ut stopp till min egen hjärna och går igenom det jag skrivit här även för mig själv. Jag tänker att jag kan vara tacksam för det jag har – men jag har också rätt att vara ledsen för det som inte blev bra eller som inte blev alls. Jag kan vara tacksam för att jag har ett bra immunförsvar – men jag får lov att tycka att det suger och är pissjobbigt att ha feber, även om andra har det värre. 

Jag jobbade aktivt med detta under en period, och genom att, trots mig känsla av att det var fel, söka stöd genom tex stödchatt och mail, så märkte jag att jag faktiskt blev tagen på allvar. Min känsla var okej, trots att andra hade det värre. Min känsla var på riktigt, trots att någon annan hade det värre. Mitt mående står inte i relation till någon annans – och det gör inte ditt heller. Du får känna att livet skaver, och du får lov att be om hjälp det.

Teresa, Ung röst Team Tilia


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia i samband med #dfu21 där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3