“En morgon kan prestationen vara att ta sig upp ur sängen, en annan att springa milen.”

Framtid. Man kan ha drömmar och mål, en tro på hur det ska bli, men ingen vet. Ännu.

En prestation är inget som är skrivet i sten. En prestation går inte att sätta ett värde på som gäller för alla. Inte ens för samma person kan en prestation bestå i evighet eller likadant. En morgon kan prestationen vara att ta sig upp ur sängen, en annan att springa milen. Allting beror på så mycket olika saker, vinklar, förutsättningar. Jag vill tro att den bästa prestationen, är den man själv känner att det är en prestation. Usain Bolt kan springa på nytt världsrekord, Marit Bjørgen vinna OS. Någon kan leda ett helt land och någon kan ha alltför stor påverkan på världsfredens icke-existens. Någon vinner, någon presterar, enligt samhällets prestationskrav. Att vara inflytelserik går ofta hand i hand med att anses ha presterat.

För mig är en prestation så mycket mer än toppskiktet. Det är snarare mer beundransvärt av de som kanske inte syns, men som kanske eller kanske inte kämpar som hårdast. Det kan vara hur stort eller hur litet som helst. Det kan vara att ta sig upp ur sängen när allting är becksvart. Att ligga kvar i sängen när ångesten skriker om att aldrig vila. Att äta upp en måltid trots att det går emot allt som styr en för tillfället. Att springa det där loppet för att det är roligt och bara vara godkänd, kan måhända vara en större prestation än segrarens. Medan det för segraren kanske är dennes prestation som är störst. För prestationerna ska väl i en rimlig värld baseras på individen och rent krasst därför aldrig gå att jämföra?

Vi är alla olika, alla har olika förutsättningar, olika styrkor, olika svagheter. Ändå pressas vi in i mallar, där alla ska just jämföras, prestationer vägs mot varann. Betyg, sekunder, meter, titlar. Är vi inte mer än så?

Vi är heller inte ärr, diagnoser, sjukhusbesök. Det finns sammanhang där det nästan kan anses som några slags “prestationer”. Jag vet inte vad det är som är det sjukaste i det hela, eller vad det beror på. Jag vet bara att jag önskar att livet kunde vara målet. Att det friska kunde vara det mest beundransvärda, attraktiva, eftersträvansvärda, vackra. Att den största prestationen kan få vara att leva. Att andas, att hjärtat slår, ännu en dag. Ännu en dag.

Jag är i skrivande stund på väg till min mest prestationslösa roll, rollen som faster. Jag ser på mitt syskonbarn och undrar vem han kommer bli, vad han kommer behöva möta, hur han ska växa upp. Jag ser på honom och ser det genuina som bara ett barn kan utstråla, önskar att han kan få vara så för alltid, oförstörd. Där inga prestationskrav förgör och där lyckan är den högsta vinsten.

/Karin, 22 år Stockholm