Går det att sörja klart?

Ibland känns det som att alla runt omkring mig säger att jag bara ska gå vidare eller att jag ska medicinera. Men sorgen är inte sjuklig. Den kanske bara inte sörjts klart. 

Sorg. Detta ord som kan innebära så mycket olika delar. Sorg över förlust, sorg över förväntan, sorg över något som inte blev som det borde. Sorg. Denna känsla som kan ta över hela ens kropp, där det fysiskt gör ont i varenda kroppsdel, muskel och cell. Känslan som kan kännas som en nystart. Känslan som kan innebära så mycket för den som sörjer – som kan vara osynlig för dem runt omkring. 

Sorgen är inte linjär. Kanske har du hört det förut, kanske har du det inte. Om du till exempel förlorat någon nära, fysiskt eller mentalt. Varit med om något tufft. Hamnat i en situation som  påverkade dig mycket. Kanske kan sorgen till en början kännas accepterad, tydlig och förväntad av omgivningen. Senare kommer kanske istället en förväntan på att du “bör” ha sörjt klart.

Går det att sörja klart?

Vissa saker kanske, vissa saker kanske inte. Kan inte det få vara okej? Kan det inte få vara okej att sorgen inte alltid sörjs klart, att det inte börjar på botten och efter x-tid är på toppen igen. 

Jag vill vända mig till dig nu, som känner eller har känt sorg. Som kanske, liksom jag, upplevt att sorgen ska försvinna. Kanske ska den medicineras, promeneras eller vilas bort? Men absolut inte kännas. Jag pratade med en person i min närhet för ett tag sedan, och vi enades om att kanske måste sorgen få bli känd. Delvis rent fysiskt och mentalt, att tillåta den att kännas. Men kanske behöver sorgen också få lov att bli igenkänd som just sorg

Jag vill inte i denna text ge exempel eller vända texten till mina upplevelser, då jag upplever ämnet stort – kanske diffust, men också känsligt. Jag upplever liksom, genom privata och professionella erfarenheter, att sorgen ofta är svår att dela? För hur delar en på sorg egentligen? Min upplevelse är att sorgen ofta är en känsla som finns privat, i det dolda och tysta. 

Så, jag vill ge dig som läser detta. Som kanske känner igen dig i det jag skrivit om hur sorgen förväntas vara. Att det är okej att sörja. Det är okej, svintufft, utmanande, påträngande, smärtsamt. Men okej – att sörja. Att sörjandet inte alltid tar slut. Kanske tar det slut, i vissa avseenden. Kanske kommer sorgen alltid på något sätt finnas med – påminna dig om något som gick förlorat eller inte blev som det skulle. Vad det nu än må vara. Du får sörja. Sorgen kanske behöver få bli känd. 

Och kanske är det inte mediciner, promenader eller vilan som är det som kommer “göra susen”.

Jag brukar prata om att kanske behöver vi människor fyra rum, ett rum att gråta i, ett att bara vara i, ett att skratta i och ett att få prata i.

Kanske behöver du ett, eller flera, av dessa rum just nu? Vad behöver du? I din process? Vart du nu än befinner dig i den processen. 

Jag vet att delar av det jag idag känner sorg över troligtvis alltid kommer finnas med mig. Ibland smärtsamt medveten om det, ibland vilsamt. Men framförallt, sorgen är känd för mig. Den får finnas, och jag får lov att be om hjälp i de där rummen. Sorgen känns inte övermäktig och jag vet hur jag ska ta hand om mig själv de dagar den sköljer över mig. För mig känns det inte längre hopplöst att tänka att sorgen kanske alltid kommer finnas där. Utan att det är okej. I början kände jag en hopplöshet kring att det alltid kanske kan finnas där, men inte idag. Sorgen är inte farlig, den är inte sjuklig. Sorgen behövde för mig bli känd. Där uppstod en trygghet i att det är okej. Svårt, utmanande, jobbigt, smärtsamt. Men okej.

/Teresa, medarbetare Tilia

Foto: Michael Fenton // Unsplash

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som känner att du behöver oss. <3