“Genom att prestera bättre hoppades jag innerst inne att jag tillslut skulle bli nöjd med mig själv”

Under flera år var prestationsångest en stor del av mitt liv. För mig kändes allting som en tävling som jag var tvungen att vinna om och om igen. Jag tävlade i allt från att ha högst betyg i skolan och dansa bäst på balettlektionerna, till att se snyggast ut och ha flest vänner. Jag ville vara den duktigaste, den trevligaste, den starkaste, den smartaste, den mest perfekta av alla. Genom att prestera bättre och bättre hoppades jag innerst inne att jag tillslut skulle bli nöjd med mig själv och känna mig tillfreds med livet.

Efter ett tag började jag dock inse att bättre prestationer inte gjorde mig ett dugg lyckligare – snarare tvärtom. För varje gång jag lyckades med en prestation så upplevde jag att kraven ökade på att jag skulle prestera minst lika bra nästa gång. Det hela blev till en ond spiral som gjorde mig närmast besatt av att ständigt vara bäst och duktigast. Om jag inte lyckades prestera så som jag ville kunde det leda till att jag kände stark ångest och självhat. Mina höga krav kom framförallt från mig själv, men efter ett tag började även min omgivning förvänta sig att jag skulle vara högpresterande. Jag hamnade ofta i rollen som ”den duktiga”, vilket ledde till att jag kände mig ännu mer pressad och stressad över att ständigt försöka prestera på topp. Vem är jag när jag inte är ”hon som har A i alla ämnen” eller ”hon som är så bra på balett” eller ”hon som är så ambitiös och duktig”?  När jag ställde dessa frågor till mig själv insåg jag att jag saknade svar – jag hade helt enkelt ingen aning om vem jag var bakom mina prestationer.

För att bryta detta behövde jag märka vad som hände om jag misslyckades. Exempel: I skolan var ett av mina mål länge att vara ”den perfekta eleven” som alltid kommer i tid, får högst betyg, räcker upp handen oftast, och så vidare. På grund av detta var jag bland annat väldigt rädd för att komma för sent. När jag ville minska min prestationsångest bestämde jag mig därför för att jag en gång per månad medvetet skulle komma fem minuter sent till en lektion. Första gången jag gjorde detta skapade det väldigt mycket ångest, men efter ett antal förseningar kändes det inte lika jobbigt längre. Därefter gick jag vidare genom att försöka delta på en hel lektion utan att en enda gång räcka upp handen för att svara på frågor. Några andra utmaningar jag testade var att låta mitt rum vara stökigt några dagar, gå osminkad i skolan ibland, och plugga lite mindre än vanligt till vissa prov. Ju fler gången jag utsatte mig för rädslan över att misslyckas, desto mindre jobbigt kändes det. När jag hade klarat de mindre utmaningarna vågade jag gå vidare till de större rädslorna, vilket gjorde att prestationsångesten till slut minskade ännu mer.

Den ständiga tävlingen om att prestera bäst på alla sätt – det var en tävling som jag omöjligt kunde vinna. Att förlora tävlingen och försöka riva prestationsångestens murar kändes ibland extremt jobbigt. Men att förlora tävlingen är också något av det bästa jag har gjort. För när jag hade förlorat tävlingen kunde jag i stället vinna ett val. Jag vann valet att sluta leva för att vara perfekt och börja leva för att må bra. För mig är det valet något jag aldrig ångrar.

Känner du igen dig i känslan?

Vi tror inte så mycket på tips, råd och att bli tillsagd: “Så här ska du göra!”. Metoder och färdiga lösningar ger sällan svar för alla. Allmänna råd är ofta lika med ohållbart. Vi är alla individer. Men ibland behöver vi en liten hint om vart en kan börja att läsa och utforska. Hur vi ska tänka. Vilken hjälp framåt det finns.

Läs mer om att prestationsångest här!

Text & bild:  ©Föreningen Tilia

Foto: