Jag är en tålmodig person, men inte när det kommer till mig själv.

Jag tänkte att jag mådde bra, och när jag inte gjorde det, fejkade jag och sa att jag mådde bra. Livet handlade inte längre om att leva, det handlade om att hålla upp en fasad och låtsas att allt var bra. Sen, när sjukskrivningen var ett faktum, var det som att jag tappade all motivation, fokus och sammanhang. Ingenting runt mig var som förut, jag fick pausa allt. Det som tidigare varit viktiga delar i mitt liv, var nu på paus. Även om mina engagemang inte var meningen med mitt liv, gav det mycket mening vilket gjorde att jag tappade fotfästet då jag inte längre visste vem jag var, utan det som tidigare präglat mitt liv så mycket.

Det var svårt att finna motivation i det som nu var mitt liv, jag förstod inte hur jag skulle ta mig ur det som tycktes vara en omöjlig situation. Dagarna blev till veckor och veckor till månader, ju längre tiden gick, desto svårare blev det. Jag är väldigt bra på att anpassa mig till nya miljöer och situationer, många gånger kan det vara en fördel, men nu var det verkligen inte det. Att gå från att inte prata med någon till att kastas rakt in i en sjukskrivning blev en chock, inte för att jag inte mått dåligt förut utan för att jag ljugit för mig själv så länge att jag var övertygad om att jag mådde bra, även när jag verkligen inte gjorde det. Det gjorde att jag inte visste om jag kunde lita på vad jag själv kände eller tänkte. Jag tänker att jag fann mig i situationen och glömde bort att lyssna inåt, för mig blev det svårt att ta in och acceptera förändringen som blev. Kanske att jag också släppte lite på den kontroll jag haft så länge.

Jag är en tålmodig person, men inte när det kommer till mig själv. Ofta kan jag förvänta mig att saker ska hända direkt, om jag mår bättre tänker jag att det vänt och att nu kommer det alltid vara såhär, sen påminns jag om att det är ett arbete och inget som sker i en handvändning, hur mycket jag än önskar att det var så. Även om kontakten med vården förändrades, förändrades inte min motivation. Vilket var svårt för mig då det inte kändes som jag hade något sammanhang. Inget att luta mig mot eller vila i, som tidigare. Jag var själv med mig och mina tankar. Mitt tålamod blev verkligen prövat, jag vände mig mot mig själv och anklagade mig själv för att jag inte mådde bättre, för att jag inte bara kunde skärpa mig och må bra. Jag blev min egen största fiende.

Ibland tänker jag att jag aldrig slutat vara min egen fiende, för visst jag mådde bättre en kort period men så fort det blev jobbigt slog jag ned på mig själv, för att jag inte klarade av att ta hand om det som kändes. Jag försökte verkligen använda alla verktyg jag lärt mig, men för mig var det inte nog, jag behövde mer. Det jag bär på är tunga saker och jag kan inte hantera det själv. Jag intalade mig det och valde att tro på det under lång tid, men det satte mig i återkommande situationer där jag inte klarade av vardagen och istället fejkade att jag fixade det och mådde bra. Det höll ett tag och sen föll jag igen, och så reste jag mig och så föll jag igen. Det höll på så tills jag inte klarade det längre och blev sjukskriven. Det har tagit mig flera månader att förstå hur jag behandlat mig själv de senaste åren och hur det påverkat min syn på livet och mig själv.

Idag mår jag bättre än när jag sökte hjälp och blev sjukskriven, inte bra men så mycket bättre. Jag hamnade rätt och fick hjälp direkt. Jag vet inte vad som ligger framför mig, men jag vet att det kommer krävas mycket av mig. Det kommer göra ont och det kommer vara svårt, men det kommer också göra att jag läker till slut. Ibland ser jag bara allt som kommer vara jobbigt, det känns som att jag lutar mig mot ett berg av saker jag måste ta mig igenom och jag tappar all kraft. Men det finns också någonting i mig som brinner igen, något som varit släckt ett tag. Hopp? Motivation? Liv? Jag vet inte vad som väntar i slutet på den resa jag gett mig in i, det är skrämmande men också spännande. Att varje steg är på okänd mark, att inte veta hur det faktiskt känns att uppleva vissa saker och framförallt, att inte veta hur det känns att leva, på riktigt.

Jag funderar mycket på vad som driver mig framåt och ger motivation. Jag tror det är olika faktorer och typer av motivation. Dels är det en inre motivation där jag vill ha en förändring och jag vill till något annat än det som är nu. Men det är också yttre motivation i form av att jag vill förändra saker i samhället, något jag inte kan göra innan jag tagit hand om mig själv. Motivation för mig är också små vardagliga saker, som att fika eller se solnedgången. Saker som får min själ att le. Min psykolog sa vid ett tillfälle att jag behöver bestämma mig för att leva och ge allt, då kändes det svårt och omöjligt.

Men sen kom dagen då valet låg i min hand och nu har jag bestämt mig, jag ska ge allt jag har och jag ska försöka att inte låtsas mer. Vara ärlig mot mig själv och ta mig själv på allvar. För även om jag har svårt att känna det nu, så vet jag att jag har lika mycket värde som alla andra människor på den här jorden. Och det tänker jag, är orsak nog, att alltid fortsätta framåt. Det kommer krävas tålamod av mig, men det som brinner i mig är också tillit, till processer och till livet. Jag är övertygad om att det kommer bli bra, på ett eller annat sätt, för när jag inte orkar vet jag att det alltid finns någon att hålla i handen, och en är inte ensam, även om det känns så. Det är något jag måste påminna mig om ofta. För vi gör det här livet tillsammans.

//Hanna


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia i samband med #dfu21 där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3