“Jag har länge varit betraktad som “för känslig” och trodde att det var en hemsk grej med mig”

Jag tror att jag märkte ganska tidigt i barndomen att något var annorlunda med mig. Jämnåriga tyckte jag var känslig, konstig och alldeles för ängslig. Jag fick flera gånger höra att jag tog allting för seriöst och att jag inte var rolig. Många ville inte vara med mig. Men vad betyder “för känslig” ens? Jag kunde inte riktigt förstå vad jag gjorde fel.

Jag minns första gången jag var ute för att festa en hel natt. Jag blev bjuden av en bekant som jag gärna ville lära känna bättre. Så fort jag steg in i lokalen blev jag omedelbart överväldigad. Det var mycket folk, högljudd musik och starka ljus i mängder av färger. Jag kände på mig att jag inte skulle orka att vistas i den här miljön för länge. Men i rädsla för att gå miste om vänskap och erfarenhet valde jag att pusha mig själv i ett par timmar.

Jag lämnade festen med ett moln i hjärnan. Jag kunde inte minnas de flesta konversationerna jag hade haft under kvällen, eller vad jag hittade på. Var jag på dansgolvet? Satt jag vid sofforna? Vad sa jag till personen som frågade om min fritid? Personen vid badrummen som mådde dåligt, har hen fått hjälp?

När jag väl var hemma kändes festen som en feberdröm. Jag orkade ingenting och gjorde mig redo för sängen direkt. Jag stängde av allting som kunde tänka sig göra läten och släckte alla lampor. Jag orkade inte ett enda intryck till.

Kortslutning, helt enkelt. Jag var mentalt utmattad flera dagar efteråt.

Varför är jag så känslig?

Det är som att hela världen är filtrerat med alla inställningarna satta på max. Jag märker av mycket och bearbetar upplevelser på en djup nivå. Det gör att jag kan även känna starkare empati för andra människor och deras upplevelser. Jag har ett rikt inre liv, som ibland kan vara svårt att uttrycka utåt – särskilt om jag blir bemött med fördomar.

Jag antog länge att det var något fel på mig. Jag hade få vänner och svårt att skaffa nya. Jag kände stor skam och en ensamhet. Fram tills jag började träffa andra människor som också identifierade en högkänslighet hos sig själva. Jag var trots allt inte ensam. Jag började även få komplimanger om min känslighet. Vissa vänner känner sig bekväma, hörda/sedda och omhändertagna av mig.

Jag är alltså inte ensam och inte “för känslig”.

Känsligheten är medfödd och ett sätt att leva. Det är inte dumt i sig, men kan betraktas som annorlunda i en värld som ständigt är igång och fylld med intryck och upplevelser. Jag valde att ta tillbaka makten i mina händer. Jag ville inte betrakta ordet “känslig” som något hemskt i sig. Jag ville betrakta min högkänslighet som en god egenskap och till och med som en styrka. Jag är observant, samvetsgrann och eftertänksam. Ibland kan det leda till överväldigande känslor när jag ställs inför nya upplevelser eller mycket intryck men det är okej. Jag är inte “för känslig” utan “känslig”.

Det kanske inte gör en stor skillnad i ordet, men det gör en skillnad för mig. När jag förstod vad högkänslighet var och vad det kan betyda för mig kunde jag börja anpassa mina förväntningar på mig själv.

Det är okej och kan till och med vara bra ibland att ha en viss känslighet!

/Shadan, volontär Tilia

Foto: Andreas Haslinger on Unsplash

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som känner att du behöver oss. <3