Jag har människor omkring mig, men det tar inte bort känslan av att ingen riktigt är med mig i det som är mitt

De säger att en kan bli sjuk av ensamhet. Kanske är jag sjuk som är så ensam? Kanske är min ensamhet en sjukdom? Jag vet inte. Ensam är jag, men jag känner mig inte sjuk. 

De säger att en kan uppleva ensamheten på olika vis. Att den kan kännas i kroppen, som ett obehag eller som ren smärta. Ensamhetens smärta vet jag allt om. För ensam är jag och ensamhetens smärta är min smärta. Men jag tror inte att min smärta är sjuk.

De säger att en kan känna övergivenhet, otrygghet, hopplöshet, nedstämdhet och ångest. De säger att alla dessa är ensamhetens ansikten. Att de känns olika, men ändå är lika. Lika för oss som är ensamma. Jag känner igen mig i det, de alla är mina ord för det som är mitt ensamma. 

Ibland känner jag att ensamheten river i mig, ibland skapar den tomma hål. Då kan jag fastna i att jag är ganska trasig, kanske paj. Vad vet jag? Jag har människor omkring mig, men det tar inte bort känslan av att ingen riktigt är med mig i det som är mitt. Att ingen riktigt förstår det som är jag. Hur skulle de förresten kunna förstå, när inte ens jag själv gör det? Är jag så svår? Är jag så annorlunda? 

Jag skriver. Ibland till någon annan. Ibland till mig själv. Men jag skriver. För orden är mina. Jag skriver ensamhetens ord, ofta mörka som natten och kalla som is. Mina ord för det som är min ensamhet väljer jag själv. Förtvivlan, sorg och panik. Kanske också ångest, som de säger, de som vet. 

Jag skriver. Orden kommer som en flod av tröst. De ger mig värme och ljus, för en stund. Orden är mina, och jag kan ord. Orden dansar ner på pappret och då är det som att ensamheten blir till ord och lämnar mig för en stund. För en stund känner jag mig mindre ensam. För en stund så känner jag en mjuk hand som smeker min kind. En hand som tröstar mig och värmer mig i kylan. Jag är ensam, men jag känner någon. Jag fortsätter lite till.

Jag skriver till dig och delar det som är mitt. Jag skriver att jag längtar efter någon, efter dig. Jag måste våga hoppas, våga längta efter dig. Det är svårt, och det är läskigt. Jag är rädd och mörkret sveper sig om mig. Kylan gör min hud knottrig. De säger att det finns någon för alla. Jag är någon, men vem är för mig? Är det du? Jag skriver till dig, och hoppas att min någon, att du, finns. 

Idag vet jag att du finns. Idag vet jag att en vänskap kan komma plötsligt, att en nästan inte hänger med eller förstår vad som händer. Idag vet jag att det finns människor som jag, och människor som vill vara med en sån som mig. En sån som mig med allt som är mitt. Jag är inte konstig, inte annorlunda, inte sjuk, inte fel för de som är för mig. Det känns så vackert. Det suddar ur rivet, och tomheten. Långsamt, men jag känner att det läker. 

Är du ensam? Jag vill ge dig hopp, hopp om att det kan dröja innan denna någon visar sig för dig. Det kan ta tid, det kan innebära många besvikelser och svåra uppbrott, men det kommer en tid som är din och en någon som är för dig. 

Är du ensam? Vi är många, många som är ensamma i stunder. Vissa av oss fler och längre stunder än andra. Men det gör ingenting. I ensamheten kan vi skriva, måla och rita det som är vårt. Vi kan beskriva vår längtan, klä den i ord, färger och former, vi kan ge uttryck för den och ge den liv. Vi kan se stjärnor i figurer, samma stjärnor. Vi kan se en måne som antar olika former och olika ljus, samma måne. Vi kan dela allt som är, tills vi finner någon som är för oss, där vi är. Vi kan dansa, hoppa och springa på ängar och över berg. Samma ängar och samma berg. 

Jag är också ensam. Jag är vuxen nu men jag fann någon. Det dröjde länge, min stund av ensamhet var kanske längre än andras, men jag fann tillslut en vän som fnissar när jag fnissar. En vän som tröstar när jag gråter och som säger stopp när jag drar iväg med mina rädslor och fantasier. Vi ses inte ofta, men vi skriver. På så sätt har vi alltid varandra. 

Tills du finner din någon, så skriver jag nu till dig. Du är där. Jag finns här. Och vi är många. Du är inte ensam om att vara ensam, ensamheten är inte bara din, för vi är många här.

Foto: Kelly Sikkema via Unsplash

____________________________________________________________________

Detta är ett blogginlägg skrivet av en av våra volontärer i vår chatt, Marie. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som känner att du behöver oss.