“Jag lägger märke till saker, situationer, detaljer, människor som ingen i mitt sällskap gör”

En berättelse från en högkänslig person

Jag har aldrig fattat varför mitt hjärta känts som att det ska gå sönder, bara jag ser ett lyckligt ögonblick mellan en far och en dotter. Ett mindre lyckligt när en förälder i en affär blir arg på sitt barn. Jag brister totalt när en människa sitter själv på ett café och ser ledsen ut… (fast det behöver ju inte ens vara så att denne är ledsen). Mitt hjärta svämmar över när jag ser ett äldre par som går framför mig på gatan. Fortfarande är kära. Jag klarar inte av att se skräckfilmer för jag blir så sjukt rädd, jag är hellre utan det, för den obehagliga känslan det lämnar i mig är inte värd det. Det sitter kvar för länge. Det gör nästan fysiskt ont ända in i mitt skelett. Att se på nyheterna är näst intill en omöjlighet.

Jag observerar. Har märkt att jag lägger märke till saker, situationer, detaljer, människor som ingen i mitt sällskap gör.

Jag har känt så himla mycket, haft svårt att fatta beslut, tagit hand om allt och alla i min omgivning, lite så det nästan kan kallas överdrivet. Folk har fått säga till mig, ”var inte så snäll” – men det har ju bara blivit konstigt för mig. Jag kan ju inte vara något jag inte är. Jag har försökt med vassa armbågar och allt det där, men det passar mig inte. Blir fel. Jag ser hellre att alla mår bra, och att vi alla trivs än att enbart jag själv gör det. För då får jag dåligt samvete.

Jag inte fattat vart jag ska göra av allt detta. Jag har försökt döva det genom att fly. Hela mitt jäkla liv har jag bara flytt. Aldrig vågat känna.

Jag har flytt genom ätstörningar, genom att rent fysiskt flytta på mig, bo överallt och ingenstans. Utomlands och inom Sverige. Jag har flytt in i arbete. Jag har flytt in i festande. Fruktansvärt påfrestande.

Jag kom till en punkt där jag inte orkade hålla på så här längre. Jag tog några avgörande beslut för ett antal år sen. Och sen bestämde jag mig för att inte fly längre. Det är så himla skönt. Nu är jag här, hemma, och där jag själv är, där är jag trygg. Jag har aldrig känt den känslan innan, men nu är jag där.

Det jag vill komma till är något som jag tror skulle ha hjälpt mig på vägen, bort från den känslan om att alltid vara fel. Aldrig passa in. Att det är NÅNTING med mig, men jag vet inte vad, skulle kunna varit informationen om högkänslighet.

Jag hoppas den här texten kan skona någon från den där känslan. Av att vara fel. Att inte passa in. Att allt är så hårt och kallt. En egoistisk värld. En känsla som ingen ska behöva känna.

Ändra aldrig på den du är.


Känner du igen dig i känslan?

Vi tror inte så mycket på tips, råd och att bli tillsagd: “Så här ska du göra!”. Metoder och färdiga lösningar ger sällan svar för alla. Allmänna råd är ofta lika med ohållbart. Vi är alla individer. Men ibland behöver vi en liten hint om vart en kan börja att läsa och utforska. Hur vi ska tänka. Vilken hjälp framåt det finns.

Läs mer om högkänslighet här!


Text & bild:  © Föreningen Tilia

Foto: Andreas Haslinger on Unsplash