“Jag slutade aldrig att oroa mig, även om det inte alltid syntes utåt – och länge kändes det viktigt för min överlevnad”

Jag vet inte när ångesten började, men det kanske inte är relevant ännu längre ändå. För allt jag vet är att majoriteten av mitt liv var präglad av en skräck som aldrig försvann – och som var ofantligt svår att förklara för någon annan.

Jag minns i skolåldern att en kompis en gång frågade mig varför jag var så spänd varje gång jag skulle göra ett prov. Det är inget jag inte vet kommer, eller som jag inte är förberedd på. Men för min vän såg det ut som att jag gjorde mig redo för en livsavgörande situation vid varje prov. “Varför oroar du dig i onödan? Du kommer antagligen få högsta betyg, som alltid”.

Hur kan jag förklara att jag känner att jag klarar av att få höga betyg tack vare min ångest? Hur förklarar jag att jag inte kan sluta oroa mig? Hur förklarar jag det, utan att det låter dumt?

Jag gav in till ångesten på det sättet under en så lång period att inget annat kändes hållbart eller relevant. Men vad jag länge ignorerade var att ångesten var så stark att det påverkade mitt mående. Jag var upprörd, ledsen och deppig. Jag ville inte att någon skulle se mig och jag hade inget självförtroende. Jag var stressad och hade ofta värk i kropp och huvud. Trots det kändes ångesten som en relevant del i mitt liv. Det gjorde att jag presterade, gjorde andra glada och inte glömde bort saker. Jag får komplimanger ju. Det kanske inte är så illa?

Fram tills det kraschade helt i mitt huvud.

Redan innan kraschen var ångesten alltid här, men aldrig överväldigande på ett sätt som fick mig att våga ifrågasätta den. Men en dag började jag få starka ångestattacker att jag efteråt inte ville lämna mitt rum om jag inte absolut behövde göra det. Jag behövde ett safe space, en plats där allting var förutsägbart så att jag inte behövde “använda” ångesten för att skydda mig själv. På så sätt kan jag undvika attacker och spara energi till annat, eller hur? Det gick ett tag, och jag fortsatte att inte lämna rummet.

Dagar var jag i ett fängelse, skapat av min egen ångest som jag länge trodde kunde vara en vän.

Det visade sig att ångesten aldrig var en vän och att jag var alldeles för hård mot mig själv. Det visade sig att ångesten inte skyddade mig utan utsatte min hälsa för fara. Jag kunde inte känna någon lycka eller se fram emot saker då det okända alltid hade sällskap med ångest.

Jag behövde lära mig om mitt sätt att tänka kring ångest och dess funktion och plats i mitt liv. Det tog lång tid, och jag har fortfarande ett visst tänk idag som kanske speglar kärnan i ångesten. Jag behöver planera in saker i god tid, skriva ner to-do listor eller påminnelser och kanske tänker mer på saker än vad de flesta gör. Skillnaden är i vilken utsträckning jag lägger ner energin på sådana saker och att det inte går ut över mitt mående längre. Jag är okej med att inte alltid prestera heller och lägger inte mitt värde i det.

Jag tror att jag kommer vara känslig för ångest för resten av mitt liv. Det kanske är något i mig. Det är ett sätt att vara som jag utvecklade för att överleva.

Men någonstans kom jag fram till att jag inte bara vill överleva, utan att jag vill leva, och uppleva.

Idag har jag hittat en bättre balans. Jag tänker och planerar fortfarande, men jag lever och upplever också!

/Shadan, volontär Tilia

FOTO: Aditya Saxena // UNSPLASH

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som känner att du behöver oss. <3