“Jag tänker berätta för dig att du kan överleva hopplösheten”

En berättelse från en person som har känt hopplöshet

Jag känner att orken sinar och allt känns hopplöst. Jag känner mig totalt maktlös och kan inte se hur något ska kunna bli bättre. Allt känns omöjligt och jag förstår inte hur jag ska orka. Jag själv har länge kämpat emot en verklighet jag inte kunnat acceptera och i detta motstånd har känslan av att vara hjälplös och fångad uppstått. Mitt motstånd har hela tiden handlat om att jag inte kunnat acceptera mig själv och olika omständigheter i mitt liv. Min perfektionism, orealistiska krav, uppmålade ”måsten”, rädslor etc. har aldrig gett upp – de har pressat mig och ångesten har alltid funnits där och tillrättavisat mig. Vilket resulterat i att jag alltid gett ångesten mer makt genom att göra ytterligare motstånd mot verkligheten med fler destruktiva mönster och beteenden (vilket för mig framför allt varit ätstörda mönster och andra flyktbeteenden).

Jag tänker inte säga till dig att tiden läker. Jag tänker inte säga till dig att det blir bättre. Jag tänker istället säga att hopplösheten inte är hopplös. – att hopplösheten har ljugit för dig, och jag ska nu avslöja lögnen.

Hopplösheten är manipulativ och övertygande – det är en känsla som skapats av tanken att du är fångad i en outhärdlig situation som du inte kan ta dig ur. Denna ruinerande känsla är vad som släcker alltför många liv varje år.

Varför?

Jo, om du är fångad i en outhärdlig situation som du inte kan förändra, då finns det EN sak du kan garantera gällande din framtid, och det är att den består av samma olidliga smärta. Och säg mig, vem skulle orka leva med den ”vetskapen”?

Känner du igen dig i känslan?

Vi tror inte så mycket på tips, råd och att bli tillsagd: “Så här ska du göra!”. Metoder och färdiga lösningar ger sällan svar för alla. Allmänna råd är ofta lika med ohållbart. Vi är alla individer. Men ibland behöver vi en liten hint om vart en kan börja att läsa och utforska. Hur vi ska tänka. Vilken hjälp framåt det finns.

Läs mer om hopplöshet här!


Text & bild:  © Föreningen Tilia

Foto: