Kanske sitter jag där på klippan i sommar? Och har för en stund lyckats glömma bort allt som har med min egen kropp att göra… och njuter!

Temperaturen stiger sakta, vissa dagar ger oss en föraning om den annalkande sommaren. För många innebär sommar saker som strålande sol, blandat med hällregn. Cykla ner till vattnet i solnedgången och ta ett nattbad. Njuta av jordgubbar och glass. Långa sovmorgnar och ljumma, ljusa kvällar. Kanske något äventyr. Att gå runt i sommarkläder, för att solen steker…

För vissa tar det stopp redan där i tankarna, sommarlängtan övergår till ångest. De negativa känslorna kring kroppen överskuggar allt det fina som förhoppningsvis väntar.

För oss som lever med den här dubbla känslan kan det innebära;

Att tanken på de svalkande doppen en riktigt varm sommardag, plötsligt känns obekväma. Att timmarna på stranden med vännerna, inte längre känns lika lockande. Att alla de mysiga grillmiddagarna plötsligt känns ångestladdade.

Att få sina inre kamper nästintill bekräftade av samhällets surr. Det får mig att undra. Kan inte alla kroppar få finnas lika mycket, oavsett hur de ser ut? Vad hände med allas lika värde, när det kommer till kroppar? Varför ska vi jaga något annat när vi redan duger precis som vi är?

Jag står för orden jag skriver, så himla mycket, men har svårt att inse att de gäller mig också.

För det är ju så lätt, att tänka just precis det, att det “inte gäller mig”. Det gäller alla andra, men inte mig. Jag tror inte vi ska förringa den känslan, för jag tror att känslorna finns där av en anledning. Att de fyller ett behov och kanske också kan säga oss något. 

Min värld är skapad utifrån mina ögon, mitt huvud, med mitt jag som Jag och utgångspunkt. Det är svårt att sätta det i samma perspektiv som någon annan. Som alla andra. Att med en kass självkänsla tänka att en är lika värdefull som andra. Jag kan se och säga det till andra och mena det med hela mitt hjärta, utan tvekan. Men när det plötsligt kastas in ett Jag i bilden, så blir det något annat.

Men det gäller dig också. Mig också.

Det är så allmänt vedertaget att prata nedsättande om oss själva och våra kroppar. I media såsom kring middagsbordet. Inte minst inför sommaren och det är inget nytt. Jag tror att det påverkar oss, mer eller mindre medvetet. Det är inte lätt att värja sig mot det, särskilt inte om problem med att känna sitt värde redan finns.

Det finns egentligen så mycket annat att prata om. Ord om kropp, mat och vikt, som yttras kanske lite i förbifarten, kan landa så mycket sämre än vad som menas. Jag önskar att vi kunde byta fokus. Validera varandra, och inte minst oss själva, för de vi är. Som vi är.

Sommaren kommer oavsett, ångestfylld eller fantastisk, ofta lite både och. Det finns många fler utmaningar än detta med kroppen och att känna sitt värde, när en inte mår så bra.

Att vårdinstanser och stöd ofta stänger ner är en sak. Skollov och semester kan få ens rutiner rubbade. En kan känna ökad ensamhet. Och en massa mer. Jag känner att jag vill påminna om, att en får verkligen vara inne och gråta trots att himlen är klarblå. En får också skratta och skina ikapp med solen. Det som känns det känns. Oavsett väder. Oavsett årstid. Oavsett andras åsikter. För hur härlig sommaren än kan vara, så är den inte bara guld och gröna skogar.

Jag tror att det kan vara värt att hålla i bakhuvudet, att du kanske har någon i din närhet som kommer behöva dig lite extra mycket i sommar. Särskilt nu, när världen lite vänts uppochner. Ibland kan det hjälpa att bara få bli sedd och lyssnad på – och det är inte så bara!

Jag vill försöka ta vara på allt det som är fint och värdera det högt. Försöka fokusera på något annat, på det som betyder på riktigt. På dem som betyder.

Och kanske sitter jag där på klippan även i sommar. Badandes i det Sverige-varma vattnet. Skrattandes i kvällssolen med folk jag tycker om. Och för en stund lyckas glömma bort allt som har med värderingar av min egen kropp att göra. Och istället njuter.

Kanske blir stunderna så småningom fler. Stunderna med känslan av att min syn på min kropp inte längre har betydelse. För att livet är så mycket mer. Jag hoppas det. Tills de stunderna inte längre räknas som just stunder, utan mer som en del i en friare vardag.

//Karin, medlem Tilia