Min väg är spikrak?

För att jag ska klara av att leva och känna att jag kan andas, måste jag få leva precis som jag vill. Det här kanske låter lite ego. Rent av bortskämt. Men jag har kommit fram till att det är mycket värt för mig att vara ”fri” – vilket också innebär att kunna göra vad jag vill. Med frihet kommer såklart också ansvar för dina medmänniskor, men det räknar jag med att alla kloka läsare här redan anser.❤

Att vara fri, är för många synonymt med att lyssna på sitt hjärta, att följa sin själ. Och att göra det, kan i sin tur bli synonymt med att man då automatiskt funnit ”lyckan”.

Faktum är egentligen tvärtom. Att jag bråkat mycket med mig själv för att just kunna känna mig fri. Ibland gör jag det fortfarande. Bråkar alltså. I mina dagliga val och ställningstaganden kring hur jag vill leva. I princip dagligen får jag motstå kommentarer, funderingar, undringar om hur jag pallar leva som jag gör. Aldrig säkrad ekonomiskt. Alltid en månad i taget. Enbart mig själv och bara mig att falla tillbaka på. Ingen att luta mig emot om saker och ting skulle krascha.

Tidigare var jag bra på att stänga in allt jag kände och ville göra, vilket resulterade i att jag flera år mådde rätt kasst. Jag har också provat på att göra som ”alla andra” och traska i normalitetens och normernas fotspår. Jag ångrar ingenting, för varje steg jag tagit är ett steg till den vägen jag nu vandra och mår bra av. Men oj, vad jag inte vill dit igen. Ni vet, jobba 9 – 17 och allt det där. Jag får panik bara av tanken.

Det jag vill säga med det här inlägget är, att det verkligen aldrig är enkelt. Att följa sitt hjärta. Lyssna på sin själ. Det kan låta så fritt och härligt. Och tro mig, i de stunder jag är där och känner det, då är det värt allt.  Men att sträva efter att finna lyckan och en enkel utväg genom att följa sitt hjärta. – Då letar man en väg som förmodligen inte finns. Det krävs ett ständigt arbete med dig själv som person. Hela tiden tänka efter, känna, ta beslut. Beslut som kan innebära att du måste lämna. Relationer eller platser, för att det helt enkelt inte GÅR att vara kvar.

Men det är inte ständigt en flykt eller en kamp. Det finns också stunder när mitt hjärta och själ har hittat hem för en stund. Ni vet, den där känslan av ”ro i själen”.

Att leta en lättfångad lyckokänsla genom att våga följa sitt hjärta, tror jag inte på. Men att våga gå emot strömmen, normer, det där som tycks göra alla andra lyckliga (även om vi inte vet säkert) för att lyssna vad din själ och ditt hjärta vill. Tror jag är ett ansvar fler skulle behöva ta. Både för sig själv. Men också för andra och omvärlden.

Jag tror att om fler vågade följa sitt hjärta. Lyssna till sin själ. Då skulle vi minska ganska mycket lidande här i världen. Vi skulle minska hat och fördomar. Säkerligen få bukt med den psykiska ohälsan. Och också värdera om hur många konsumerar alkohol och droger och mycket annat som flyktmedel från en vardag vi inte trivs i, men inte orkar ta ansvar för att ta tag i.

Ska jag fortsätta gå min egna väg, på min egna stig och se vart den leder härnäst!