Om det bara gick att behandla bort stressen med hjälp av ett fingerknäpp hade varit superskönt kan en tänka.

Sommaren börjar närma sig sitt slut och semesterdagarna minskar sakta men säkert i antal. Hösten är på intrång och för många av oss innebär det en återvändo till skola, plugg och mera ansvar. Förhoppningsvis har dom förbigångna veckorna gett flera ett tillfälle att andas och vissa har kanske temporärt lyckats lägga både penna och sudd på hyllan. Äntligen har vi liksom fått känna av vilopulsen… Fast vänta en sekund, är det inte maxpulsen vi känner? 

Teven har redan börjat göra reklam för “back to school” kläder och böcker är det nu höstrea på. Helt plötsligt upplevs lugnets närvaro enbart som ett lugn före en storm när man inser att det snart är dags igen. Medan vissa känner sig någorlunda laddade och peppade inför den nya skolstarten, så känner andra hur ångesten börjar stiga för varje dag som kryssas bort i kalendern. Förmodligen spelar det inte roll vilken sida av myntet en tillhör, för “skoltrött” blir så småningom det vanligaste begreppet som slängs runt bland folk, av såväl stora som små. Att vara skoltrött blir för många av oss en vardag och det kan tyckas vara helt oundvikligt att slippa skolstressen oavsett vilka betygsmål man har eller vilken ålder man tillhör. 

Det är vecka 1 och lärarna har i dom olika ämnena och delkurserna redan hunnit presentera höstterminens tuffa schema. Det är många deadlines och prov som väntar och vi alla undrar innerst inne kommer jag verkligen klara av den här terminen? Eller “hur är det ens rimligt att vi direkt ska behöva läsa så många kapitel och skriva så många sidor till bara nästa vecka?! “ Kanske lyckas vi övertala oss själva om att allt kommer bli bra tillslut, för allt brukar väl lösa sig i slutändan kan en tänka. Oavsett vad vi intalar oss själva så vet vi att vägen till mållinjen inte kommer vara lätt.  Vi vet att solsken kommer efter regn men först måste man sugas vidare in i höstmörkret och hela den onda cirkeln börjar rulla igen: middagen med familjen går inte längre att njuta av för en har morgondagens Powerpoint presentation att oroa sig för och springer en på löpbandet på gymmet så trillar en nästan av för att tankarna hastigt farar iväg till historieprovet som väntar. Samtidigt som uppgifterna blir fler så känns tiden mer knapp, och prestationsångesten sitter konstant och gnager. Stressen tar aldrig slut och ibland kanske en undrar: är detta verkligen rättvist? Varför ska jag behöva lida av sån kraftig stress som inte på något sätt går att bli av med? 

Det är helt självklart att studier inte ska behöva förknippas med någonting vi fruktar. Kunskap ska ju ändå kännas roligt att ta in och det är även självklart att vi ska förbli motiverade till att vilja lära oss mer. Men tyvärr är det inte så det alltid ser ut. Allt fler av oss känner pressen öka ju djupare in i terminen vi sjunker, och det kan lätt kännas som att en inte kan göra någonting åt alla negativa känslor som uppstår i samband med skolstressen. Många en talar med verkar vara väl medvetna om tyngden som skolan kan sätta på axlarna, men ändå så förväntas en fortsatt bära på den oberäkneligt tunga vikten och “bara försöka kämpa igenom allt”. Kanske får en höra av föräldrarna att “alla studenter går igenom samma sak” eller att “jullovet snart är kommen”. Men vadå för lov tänker en? Vad gör lov ifall vi första skolveckan tillbaka behöver prestera till max igen? Och ifall alla studenter går igenom samma typ av stress så är det väl någonting som inte stämmer. Ändå känns det som att en bara måste knipa munnen och lära sig att leva med skolstressen. Talar en för mycket om stressen så framstår man som en gnällspik och pratar en inte alls om den så undras det ifall man överhuvudtaget ens pluggar och gör det man ska.

Redan i årskurs 6 presenteras betygskriterierna till oss. Ett dolt men ändå tydligt budskap är att “bra betyg ska ge goda möjligheter”. Från och med den punkten som vi plockar upp det här budskapet så förväntas vi leverera på ett sätt som vi aldrig har gjort tidigare. Många av oss lägger direkt vårt egna värde i dom betygen vi får. Vi blir övertygade om att betygen vi tar emot ska representera våra sanna kunskaper, intellekt och förmåga att bemästra det okunniga i livet. När vi känner att vi faktiskt förtjänade ett bättre betyg på en uppsats eller ett prov så får vi små småningom alltid höra av andra att “betygen inte definierar oss (eller vårt värde)”. Så sant som detta är så är det absolut inte lätt att kunna plocka upp den tanken och helt leva sig in i den. För det finns fortfarande ett system som konstant påminner oss om att A är bäst och F är sämst. Pressen och stressen kring att prestera och uppnå det betyget en siktar på sitter alltid kvar och försvinner inte. Sedan är det ju så otroligt jobbigt när andra samtidigt ska säga till en vad en borde känna och inte känna. Men sanningen är att vi ska ha rätt till att känna oss skoltrötta utan att behöva beskylla oss själva, och vi har rätt till att prata om pressen vi upplever för den är jobbig och den ska inte behöva kännas så mycket som den gör. 

Jag har alltid känt att min skolstress inte kunnat behandlats bort för att det snarare tillhör en del av ett systemfel, oavsett behandling eller inte är jag mitt i pressen. Mina skolterminer ser ofta likadana ut för mig. Vissa perioder känns lättare medan andra har mer tryck i sig. Ibland blir trycket så hårt att det enda jag har kvar i min förmåga är att storböla ensam i mitt rum (eller vid matbordet). Oftast känns det bättre när jag har gråtit klart, men stressen fortsätter leva sig kvar genom terminens gång. Känslan av att behöva ta itu med den stora högen av icke påbörjade inlämningar och läsningar kan vara så svår att bemöta. Och just för att det känns så ångestfyllt att behöva påbörja uppgifter som kommer bedömas så kan jag ibland skjuta upp på arbetet och prokrastinera istället. Prokrastination blir i stunden för mig mer behagligt för det tillåter mig att inte behöva handskas med den tuffa stressen och pressen som plugget kan framkalla. Lite senare blir jag återigen hårt träffad av ångesten när jag inser att jag har hamnat efter och ödslat pluggtid och till följd av detta måste jag uppoffra min skönhetssömn, mitt sociala liv och tillslut mitt välmående för att istället bege mig in i vad som kan kännas som oändliga pluggstunder eller pluggperioder. Det kan kännas ensamt, trist och ofattbart stressigt. 

Jag känner att fler verktyg behövs för att stressen ska bli så minimal som möjligt på en samhällelig nivå. Strukturer måste ändras. Som sagt, något stämmer inte när så otroligt många unga i vårt samhälle går igenom samma typ av skolstress på så många olika nivåer. Om det bara gick att behandla bort stressen med hjälp av ett fingerknäpp hade varit superskönt kan man tänka. Något som underlättar mitt illamående är att bland annat få snacka med andra som sitter i samma båt som mig och som kan relatera till den upplevda stressen. Att överhuvudtaget få möjligheten att konversera om skolstressen med någon som förstår den – eller någon som kan finnas där för att bara lyssna och inte beordra en att sluta känna såsom en gör – kan räcka för att en åtminstone i stunden ska känna sig lite mer upplyft, lite mindre ensam och lite mer motiverad till att fortsätta ta an plugget. <3

Damon Volontär Team Tilia 

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia i samband med #dfu21 där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3