Om du gör det här då blir du lycklig. Eller?

 Ibland undrar jag hur många gånger på en dag vi möts av uppmaningar om att vi inte duger som vi är, att vi måste ändra på oss, att något är fel och måste fixas till. Vissa budskap är tydliga, som rubriker i tidningar eller kommentarer från andra människor, sånt en inte kan undgå. Andra är mer subtila, vi kanske inte ens märker att det är en tyst uppmaning om att vi behöver ändra på oss. Jag tänker att det kan vara en sån sak som att du blir uppmärksammad för vissa egenskaper eller för hur social du är, det läggs värdering i vad som är bra eller dåligt. Det räcker inte med att vara den du är, för alltid är det något som inte är rätt, något du behöver fixa till, tona ner eller göra mer av. 

Det blir en fälla hur du än gör, för att om du tar åt dig och förändrar dig, blir lite mer som ”alla andra”, då är du inte längre en egen person utan bara någon som faller för grupptryck. Väljer du att gå din egen väg, att leva utanför normen och välja efter ditt hjärta och din vilja, då är du för egen, för annorlunda. Då blir uppmaning istället ”kan du inte bli lite mer som de andra, var normal”. Hur ska någon hitta sin egen vilja och lära känna sig själv i hjärta och själ om det hela tiden ligger press och krav i att må bra, att klara leva livet på egen hand och att förväntas bli någon annan men samtidigt vara sig själv. Det är en omöjlig ekvation, ingen kan lösa den.

 I denna ständiga stress och press att bli något annat föds otillräcklighet, för om inget jag gör är rätt, då är jag inte heller tillräcklig. Det i sig blir en strävan efter att hitta rätt väg, ett evigt sökande efter svar och nya vägar. Svar som egentligen finns framför oss hela tiden, för det är ju en själv som bär på de flesta svar som rör en själv. Ingen kan säga vad du känner, tänker eller tycker om, det kan bara du. Kanske känns den tanken svindlande, att en själv har svaren, att oavsett vad andra säger så vet en ju själv i hjärtat vad en vill. Men det är inte lätt att hitta sin egen vilja, sin intuition eller magkänsla, när en hela tiden får höra hur och vad en är. I sammanhang där en får möjlighet att växa, möjlighet att ställa sig upp och bara vara utan dömande, utan press, krav och andra uppmaningar så skapas något i oss människor, något som är svårt att sätta ord på men som lägger grund för den egna känslan av jaget, av intuitionen och själen. Vi får möta oss själva i oss själva utan yttre påverkan och uppmaning. 

Kanske är det precis dessa sammanhang som behöver bli fler? Samhället behöver bli mer individanpassat och ta hänsyn till allas olikheter snarare än att trycka in allt och alla i olika boxar. Vi blir som avlade att följa vissa normer, bete oss på vissa sätt och tycka om specifika saker. Har ni tänkt på hur ofta en säger saker som: ”Ah du är från Göteborg då gillar du havet”, vi lägger åsikter, egenskaper och känslor i andras händer, bestämmer åt dem vad de tycker, tänker eller känner. Jag lägger ingen värdering i att vi gör så, för vi är en del av normer som färdats genom generationer. Det är inte lätt att se alla, uppmärksamma dem och sen försöka förändra. Så mycket är invanda mönster och beteenden, nästan som att de kommit med vid födseln. Så är det inte såklart, och inget är omöjligt att förändra, men ett första stadie är att medvetandegöra det som inte alltid syns. Min poäng är att normer är en del av vår vardag och väldigt integrerat i vårt sätt att tänka och handla. Därför ligger inte skuld på individ och inte enskilt ansvar, det är ett kollektiv ansvar, ett politiskt ansvar men såklart också medmänskligt ansvar. 

Jag kan ibland fastna i känslan av att vara fel, för att jag upplever mig själv som tillräcklig. Det är som att du inte får känna att du själv är bra, att dina egenskaper är validerade och att du som person duger. Då blir du istället egoistisk, självgod och ”full av dig själv”. Jag försöker att inte värdera det jag känner som bra eller dåligt, negativt eller positivt utan istället prata om det som lätt eller svårt. Mina egenskaper tänker jag samma kring, varför ska vissa vara mer okej än andra? En är den en är, och det känns så konstigt att det skulle svara fel på att vara just precis så som en är. För att göra det tydligt vill jag dela med mig av ett exempel. Jag var i ett sammanhang där vi jobbade mycket med feedback, en person föreslog att vi skulle ta en runda i gruppen, där alla fick berätta om en negativ egenskap de hade som försvårade för gruppen i stort. Jag minns så tydligt hur jag försökte komma på vad jag skulle säga, men landade bara i att jag inte ser egenskaper som negativa eller positiva. Jag blev rädd för hur det skulle tas emot, om jag sa att jag inte har några negativa egenskaper, att jag inte vill placera dem i fack eller värdera dem utifrån hur samhället gjort så länge. För vem har bestämt att vissa är bra och vissa dåliga? Det är ett sånt tillfälle jag ofta tänker tillbaka på, det blev aldrig någon runda, men det blev väldigt tydligt hur viktigt det blivit att placera allt i boxar. Hur svårt det är att bara låta saker finnas, precis så som det är. 

Är det inte precis det som många av oss önskar? Att få finnas, precis som den vi är, så som vi är. Utan dömande, utan yttre påverkan eller omöjliga krav, press och ideal. Önskan om bredare perspektiv, om någon som stannar upp i rusandet och lyssnar på riktigt, ser oss för den som vi är. Jag vill säga till dig som tror att det aldrig kommer hända, som tänker att det inte gäller mig; det gäller dig, det gäller mig, det gäller oss. Ja även du som inte tror på det, dig med. Jag lovar. Den här jorden är till för oss alla, vi förtjänar platsen och vi behöver inte leva upp till något vi aldrig frågat efter. Du har rätt att vara här, som dig själv, som den du är precis så som du är och vill vara. Vila dig lite i den tanken, tanken om att du är tillräcklig, bara genom att finnas till. Att du med din närvaro ger liv och mening. Att din energi skapar ringar på vattnet, du kanske inte ser dem, men de finns. Andra ser och känner dem. Inte som en press att vara eller prestera, utan som en sanning som bara är, helt utan dömande. Tänk dig att du är fri att tänka och känna precis det du vill. Din kropp och din själ är ett med ditt jag. Vad händer i dig när du får vara dig? Vad händer med dig när du får plats? 

Hanna, Ung röst Team Tilia


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia i samband med #dfu21 där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3