“Om kärlekskänslan är röd, är ångestkänslan mer blå”

En berättelse från en person som har haft ångest

Ångest. Det är ett så flummigt ord tycker jag, det där med ångest. Det är ju en så jobbig känsla, men ångestordet kan ibland låta så allvarligt. Det är ju egentligen något som alla kan känna, som inte är farligt, som går över.

Men om jag ska försöka beskriva känslan är det just som en oro. Nästan rastlöshet som surrar runt i kroppen. Som känslan att vara kär fast tvärtom. Om kärlekskänslan är röd, är ångestkänslan mer blå. Kall och jobbig. Men den kan kännas precis lika stark som i kärlek. För mig har det ofta varit kopplat rent fysiskt till andningen. Men också en psykisk känsla som är mer svår att sätta fingret på.

Jag har nog alltid haft lite ångest i blodet, det är i vilket fall som helst så jag brukar se det. Jag har haft ångestkänslor sedan jag var 6 år, någonstans där kommer jag ihåg att det började. Det säger jag inte för att säga att “se så länge jag haft ångest, det är synd om mig”. Jag säger det för att jag vet att jag inte är ensam om det, och när ångest, eller något annat fysiskt, eller psykiskt hinder varit med en person så länge så kan i alla fall jag uppleva att det är svårt att se en ljusglimt i det hela.

Det är därför det känns så bra för mig att skriva den här texten jag själv hade behövt läsa. Medan jag trodde det var något fel på mig, så kanske du som läser kan få en chans att tidigare än jag kunde, tänka: jag tror att det jag känner är ångest. Det är jobbigt men det är inte fel på mig.


Känner du igen dig i känslan?

Vi tror inte så mycket på tips, råd och att bli tillsagd: “Så här ska du göra!”. Metoder och färdiga lösningar ger sällan svar för alla. Allmänna råd är ofta lika med ohållbart. Vi är alla individer. Men ibland behöver vi en liten hint om vart en kan börja att läsa och utforska. Hur vi ska tänka. Vilken hjälp framåt det finns.

Läs mer om ångest här!


Text & bild:  © Föreningen Tilia

Foto: