Så: Var någonstans är det som platsar mittemellan? Det där mellantinget?

Trygghet. Lyssnande. Omtanke. Tålamod. Ödmjukhet. Tillsammanshet.

Det är så enkelt egentligen. Det behövs bara de där små, simpla sakerna – som samtidigt kan vara så stora – för att få en person som ligger nere på botten att kunna ta sig lite, lite högre upp, närmare ytan (i sin egen takt såklart). Det tror jag är fallet för ganska många personer i alla fall. Det behövs för att en inte ska behöva känna den skuld och skam en kan uppleva när en inte mår så bra. Skulden och skammen som kommer till en då till exempel  samhället och ens omgivning inte tar en på tillräckligt stort allvar eftersom en nödvändigtvis inte har en viss diagnos, eller någon sjukdom. En får höra att ‘’du har bara en period just nu, när du är i den där unga åldern”. En ses inte som ”tillräckligt sjuk”, och då blir inte alltid hjälpen en får lika prioriterad. Det verkar vara antingen eller. Antingen mår du helt enkelt bra, och har lite ångest ibland,  eller så ska du in på psykakuten. Och när det kommer till mig personligen så har jag ibland tänkt att “Det finns ju de som mår mycket sämre än mig, som har mycket högre hinder i livet än vad jag har – varför ska jag behöva all den här hjälpen, och varför klarar jag inte av arbetet med mig själv bättre än såhär? Det här jag går igenom är ju inte så allvarligt…’’.

Så: Var någonstans är det där som platsar mittemellan? Det där mellantinget?

I många fall tror jag att det verkligen är hjälpsamt med ett betryggande, inkännande och förstående samtal mellan två parter, där båda är varandras likar. Den som söker hjälp ska inte behöva känna sig som ”ännu en patient att fixa”,  som en börda. Och den som hjälper kommer nog inte att vara till så mycket hjälp om denne anser sig stå över den hjälpsökande, med inställningen att redan veta bäst och inte lyssna in dennes behov tillräckligt. Jag önskar att alla mallar som alltid följs slaviskt för att hjälpa någon annan som inte mår bra psykiskt bara kunde slopas. Samma mall funkar inte för alla. Alla har sina sina egna förutsättningar, behov, styrkor och svagheter. Så lägg den där mallen åt sidan en stund, och bara lyssna. Ställ frågor. Det behöver inte vara mer komplicerat än så, men ändå har jag upplevt att det tyvärr inte tillhör vanligheterna.

Med detta sagt skulle jag vilja dela med mig lite av min historia och några av mina egna erfarenheter när det kommer till att söka hjälp, känna skuld och skam över hur en mår, ens process, och mellantinget. Sedan ett antal år tillbaka har jag levt med mycket ångest, oro, stress och låg självkänsla. De första åren sökte jag hjälp och fick det genom ett flertal samtalspersoner, då jag av olika anledningar har varit tvungen att byta. Jag tog mig sakta framåt, men det kändes inte riktigt rätt med någon jag mötte, och jag upplevde inte att jag mådde så mycket bättre heller (även om jag tror att en alltid utvecklas och tar steg fram, oavsett). Jag – och tyvärr i vissa fall även samtalspersonerna – la mycket skuld på och var hård mot mig själv för att jag inte lyckades må bättre och uppnå mina mål i arbetet med mig själv. 

Nu i efterhand tänker jag att det kanske istället var helt fel hjälp jag fick. Det var för kravfyllt och fokus på fel saker för min del kände jag, men där och då trodde jag att det var så det “skulle” vara. Som att jag till exempel uppmanades att utmana ångesten och mina rädslor så mycket jag bara kunde – när det egentligen handlade om något annat som jag behövde. Jag förstod det som att hjälpen skulle leda till en snabb utveckling framåt i arbetet med sig själv. Med hjälp av en mall som alltid används på personer som mådde som jag. En quick fix. Det var det jag upplevde av den vård jag fick. Den innehöll inte det där snälla, tillåtande och trygga som egentligen behövs när en mår som sämst. En klarar liksom inte av mer press och krav då. Där och då hade jag till exempel velat få lära mig att det faktiskt får ta den tiden det behöver i arbetet med mig själv. Oavsett hur lång tid det tar. Samt att de tips, råd och färdiga lösningar som finns och kanske fungerar för andra inte nödvändigtvis fungerar för just mig. Och att det inte är något fel med det.

Slutligen kom jag till en punkt då jag mådde sämre än någonsin, och jag hamnade i en riktigt dålig period.  Jag letade återigen desperat efter den ”rätta” hjälpen, så mycket som jag orkade. Och det var då saker och ting började förändras. Det kom en dag då allt blev för mycket för mig och jag sökte akut hjälp på vårdcentralen, men de hade inte möjlighet att ta emot mig. Då åkte jag till psykakuten istället, utan att riktigt veta vad jag skulle göra där. Väl där inser jag att det helt enkelt inte är platsen jag ska söka hjälp på och börjar gå hemåt igen. Hoppet börjar försvinna från mig när en ur personalen stoppar mig, och berättar att det finns en förening som heter Tilia som jag kan vända mig till om jag vill. Personen ger mig en lapp med hemsidans namn på, och det är jag idag SÅ tacksam för. På helt fel plats hamnade jag på något sätt helt rätt. För Tilia var något av det där jag sökte, men som jag  inte riktigt hade ett namn på eller beskrivning för. Med hjälp av Tilia, och en samtalsperson jag tillslut hittat och som jag kände mig trygg med, började jag sakta men säkert må lite bättre. Det tog självklart tid, och jag kämpar än idag, men nu klarar jag av livet mycket bättre än jag gjorde förr.

Genom Tilia har jag haft turen att få ta del av andras historier och erfarenheter av psykisk (o)hälsa, vilket också hjälpt och stärkt mig mycket. Genom andra har jag förstått att det inte heller bara är jag som har den ovan beskrivna uppfattningen av samhällets och vårdens syn på unga som mår dåligt. Därför är mellantinget, som Tilia lyckas fylla upp så fint,  väldigt viktigt, och något som behöver finnas i mycket större utsträckning än vad det gör idag. Tilia är startskottet och en del av det som krävs för att vi ska röra oss framåt i utvecklingen.

Ingen ska behöva känna skam eller skuld över att en mår dåligt. Om en mår dåligt, oavsett hur “sjuk” en än är, har en rätt till det stöd och hjälp en söker och behöver.

Andrea, Ung röst Team Tilia


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia i samband med #dfu21 där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3