Själsfrid är svårt att få när Instagram-flödet konstant formas efter kroppsideal

Jag kan lätt fastna i självkritiska tankebanor som parallelliserar min kropps spegelbild och de kroppsideal som existerar i dagens samhälle. Det finns ju så sjukt många ideal och meddelanden där ute som antingen indirekt eller direkt säger åt oss hur vi ska se ut, vad som är ”snyggt” eller vad för kropp vi borde sträva efter. Ibland kan det kan vara svårt för mig att införskaffa en obrydd ställning till idealen, särskilt eftersom jag känner att jag möts av dem dagligen, oberoende av vad jag gör eller var jag befinner mig. Därav kan jag enkelt hamna i ett läge där jag konstant råkar jämföra min egna kropp med andra kroppar runt omkring mig — antingen för att bekräfta mina egna osäkerheter eller för att bekräfta mitt egna värde. På så sätt kan mitt självvärde hamna rakt in i knäna på sättet jag väljer att betrakta min kropps utseende, till följd av detta genereras en väldigt ohälsosam relation mellan mig och min egna kropp. Jag hamnar i en nedåtgående spiral av självhat, otillräcklighetskänslor och ångest. Jag hamnar på en plats där jag egentligen inte vill vara. 

Helst vill jag bara kunna få sinnesro och åtminstone kunna hitta ett neutralt förhållningssätt till kroppen, men själsfrid är svårt att få när Instagram-flödet konstant formas efter kroppsideal.

Som allra svårast var det när jag bröt armen för några år sedan. Det innebar att jag hamnade på sidolinjen medan alla andra kunde fortsätta med deras dagliga träning. Jag kunde inte längre sträva efter mina ideal och jag var tvungen att acceptera att jag skulle behöva vänta minst flera månader innan jag skulle kunna återgå till gymmet. Det kändes som att jag hade hamnat på ruta 0 och det var omöjligt för mig att visualisera en framtid där jag såg ut som jag hade önskat i mina drömmar. 

Det blev ett tydligt uppvaknande. Träning, som ju ska utövas för hälsa och för att få mig att må bra, hade lett mig i precis motsatt riktning. Det hade börjat handla nästan enbart om utseende. Kroppsidealen som jag hade fäst mig vid hade blivit en sån stor del av mig och det kändes nästan som att hela mitt liv och mående kretsade kring distansen mellan min självbild och idealbild. Vad jag hade önskat höra från någon annan var att det fanns en magisk trolldryck på marknaden som bara kunde få mig att se ut såsom jag ville.

Vad jag egentligen saknade var att någon skulle få mig att förstå att jag var värd att bli accepterad och älskad — oavsett hur min kropp såg ut i  stunden, för den formas och ändras sekundvis, så är det för alla. 

Det krävdes många konversationer, mycket själv-reflektion och en del kunskap innan jag började inse att jag har behandlat min kropp på ett inhumant sätt. Jag satte mina egna tankar i perspektiv och jag försökte uppmärksamma dem utifrån en mer realistisk och hälsosam synvinkel. Om jag kan behandla andra personer i min närhet med respekt, kärlek och värme, varför kan jag då inte göra samma sak mot mig själv?

Jag känner kanske inte att jag behöver älska min kropp. Det viktiga för mig är att acceptera den för hur den är i nuet och allt  det fina som den är kapabel till. Det är en bra början tycker jag.

Vissa perioder kan jag komma på mig själv med att vara elak mot min kropp igen, men med en ökad medvetenhet kan jag lättare bemöta ovänliga tankar som återuppstår och jag kan förstå att mitt välmående betyder mer än något kroppsideal som existerar därute. 

Foto: Joshua Earle via Unsplash

_________________________________________________________________________________________

Detta är ett blogginlägg skrivet av en av våra volontärer, Damon. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som känner att du behöver oss.