Självkritik – om rösten som inte får lämnas ensam

Jag låter dig dyka rakt in i det som är mitt. Det som var mitt då och som är mitt nu. Jag låter dig kliva in i det, precis som det är, utan att gömma något.  

Jag hör den där vassa rösten som säger att jag inte duger. Att jag gjort fel igen. Att jag borde fattat att det inte var så det var tänkt. Skammen drar sin fula kappa över mig. 

Jag hör där rösten som berättar att min kropp är fel. Fötterna, benen och armarna är fel. Inte som andras. Håret är fel. Knäna är fel. Huden är fin men vad gör väl det. Rösten är helt fel och allt med min kropp verkar berätta att jag både är och gör fel. 

Rösten säger att jag inte är som andra. Att de tycker jag är fel. Det gräver hål i mig, att inte passa in. Jag är nog född fel. Det känns som att det bara är jag som inte fattar. Kommer det alltid vara så här? 

Rösten som talar till mig känns hård och kall. Det är som att den aldrig mjuknar. Inte kliver åt sidan utan tar precis hur mycket plats den vill. Rösten som äter mig långsamt, gör att jag blir ingen. Suddar ut mina konturer och gör mig osynlig. Men ändå alldeles för synlig. 

Den där rösten som i ett vips kan få en fin dag att mulna. Få en förväntan att bli till oro och ångest. Som får mig att inte vilja. Kanske låter jag bli helt. Kanske gör jag det jag skulle göra ändå, men med en känsla av att vilja gå under. 

Jag vet inte var den kommer ifrån men jag minns att den alltid funnits där. Att den har hjälpt mig att hantera situationer genom att rikta hårdheten mot mig själv. Alltid är det jag som är fel. Som inte duger. Inte räcker till. 

Jag har inte råd att göra fel. Jag har inte samma utrymme som andra. För jag är inte tillräcklig. Som dom andra. När jag gör fel så skakar hela livet till och jag vet inte om jag ska överleva. Livet rinner ur mig då, när det blir så. En blandning av panik och likgiltighet. 

Jag känner på riktigt att jag inte är något mer eller något annat än mina prestationer. Jag gör för att få existera. Så har det alltid varit. Och då måste det ju bli bra. Ofelbart. Annars är jag ju ingen. Och någon måste jag väl vara. 

Så jag ser till att det inte blir fel. Jag löser allt. Jag tar reda på allt. Jag har reservplaner för allt. Jag dubbelkollar allt. Jag finns för andra. Frågar andra hur de har det innan de själva ens vet. Ingen spricka. Ingen lucka. Jag försäkrar mig om att jag alltid har någon. Så att jag kan vara någon för någon annan. För någon vill jag ju vara. 

Ibland när jag är ensam så tänker jag att jag kanske duger ändå. Eller att jag i alla fall kan väldigt mycket. Jag kan lösa det mesta. Att det kommer gå bra för mig, för jag kan. Men jag är ensam. Jag har vänner och kompisar, människor omkring mig. Men jag lever i ensamhet. Men det gör inget tänker jag. För ingen förstår ändå det som är jag, här inne. Ingen vet vad som ryms, i det som är jag.

I ensamheten så längtar jag. Längtar efter någon som på riktigt vill förstå. Som på riktigt vill veta hur jag har det. Någon som inte ger svar. Inte förklarar bort det som är mitt. Som inte förminskar det men inte heller blir rädd för det som som kommer ut. Mina tankar är mörka. Men bakom mörkret så finns det ljus. Ett ljus som kanske bländar.  

Jag längtar efter någon som lyssnar. Som kanske ställer en fråga, och kan vänta på mitt svar. Som kanske undrar om hen förstått mig rätt, så att jag får höra mina egna ord. Höra hur de låter när de kommer från någon annan. Det skulle kännas fint. Nästan spännande. Att bli lyssnad på. På riktigt. Jag vet att jag kan.

Att prestera och göra är inte så svårt. Men det räcker inte. Jag är så trött. Och jag vill något mer. Något annat. Jag ser på andra. Andra som tar det lugnt. Som är bättre. Eller sämre än jag. Men de tar det lugnt. De verkar inte bry sig. De tar livet med lätthet.

Jag längtar efter livet som lätthet. För mig är allt på allvar.

Idag vet jag att det också är för mig. Lättheten. Jag önskar att jag visste det då, att det en dag kommer vara så, också för mig. Lättare. Och inte alltid så allvarligt.

Jag önskar så att jag hade vetat. Vetat att det kommer en dag när öron riktas mot mig, för de vill höra vad jag tänker och känner. Som lyssnar till mig. Det kommer en dag när den där rösten, som talar mig till rätta inför mig själv, viker av, stannar upp och tystnar en aning. När den inte längre ensamt är min. 

Idag har den fått sällskap, rösten. Jag har också en röst som säger att jag är fin. Att min kropp är allt annat än fel, utan precis som den ska. Min kropp är min, och den bär mig.  Rösten som säger att jag är kul. Att människor fnissar med mig, och säger att jag är rolig. Människor vill veta vad jag tänker, och säger att jag är smart. Rösten som säger att livet är mer än att överleva. Livet kan levas och jag kan också leva här. Här är också för mig. 

Ångesten och oron ger mig fortfarande svårigheter. Ställer till det. Vissa delar som skulle kunna vara enkelt blir i stället omständigt och tar mycket energi. Men nu har jag lärt mig att välja. Rösten som säger att jag är fel är inte längre ensam. Jag väljer vad jag lyssnar till, även när orden kommer från mig själv. Mina egna ord om mig själv och världen är inte de enda. Det finns fler. Jag hör dem nu. Och de ger mig liv. 

Det finns plats för oss alla, precis som vi är. Det finns fler som du, och jag. Som sliter med röster som dämpar och skrämmer, trasar sönder och härskar. Även om din plats just nu är hård, så finns det mjukhet för dig. Lättheten är också för dig, och den kommer att hitta till dig. Håll ut. 

Det som är kommer inte alltid vara. Det som är, kommer ändras och bli något annat. Du är någon. Du är viktig. Du är du. Och det kommer aldrig att ändras. Din röst är den viktigaste av röster. Välj så gott du kan, där nu är nu. För din kropp och ditt liv är viktigt. Livsviktigt. Lämna inte rösten ensam. 

Foto: Victoria Henriksson

________________________________________________________________________

Detta är ett blogginlägg skrivet av en av våra volontärer i vår chatt, Marie. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som känner att du behöver oss.