Till dig som står där och ser hur andra i din närhet rör sig i annan hastighet eller riktning än vad du gör

Jag har alltid tänkt att jag ska göra saker i en specifik ordning – och på ett eller annat sätt har den planeringen utgått från vad som är normativt ”rätt”.

Jag skulle gå igenom grundskolan och börja på gymnasiet, och när jag övervägde att åka på ett utbytesår var det största bekymret att jag då skulle ta studenten med de som var ett år yngre än mig. Tanken på det var obekväm och jobbig, och det fick mig att tro att jag skulle bli så pass negativt påverkad av det att det inte var värt det.

För mig var det, där och då, viktigare att följa tidsplanen än att följa nyfikenheten.

Sedan på gymnasiet började jag må dåligt i den utsträckningen att det inte gick att jonglera skola, privatliv och hälsa utan att tappa minst en av bollarna. Jag försökte in i det sista att få det att fungera, men det slutade med att jag behövde förlänga min skolgång – jag behövde gå ett fjärde år på gymnasiet.

Det kändes som ett gigantiskt misslyckande och jag bävade inför att under flera år framåt behöva förklara mig varför jag inte hade följt tidsplanen. Jag trodde att det skulle vara avgörande både socialt och på framtida arbeten, men mest av allt var jag arg på mig själv för att jag inte hade gjort ”som jag skulle”.

Men jag tog mig igenom det och började på universitetet. Hittills var det ingen som hade ifrågasatt min skolgång (det är det inte nu heller), och jag tänkte att det var det enda avvikande från planen som skulle ske. Fast så blev det inte. Ett år in i studierna insåg jag att jag inte trivdes och jag hoppade av. Jag vågade lyssna på den där pulserande känslan inom mig som sa att jag ville göra något annat. Jag tänkte att utbildningen ändå inte var rätt för mig och att jag nästa gång skulle välja något helt annat. Det kändes så bra. Ovisst, men så bra.

Nu är det mer än två år senare och jag sitter med en ansökan till samma program fast i en annan stad. Om några veckor tar mina gamla kursare examen, och ett tag senare sitter kanske jag och börjar om från början. Min tilltänkta tidsplan har kört ihop sig och jag har nog tappat den helt. Instinkten är att tänka att det är fel, men det är det ju inte! Jag känner på riktigt att det inte spelar någon roll. Jag har kanske behövt den här tiden av andra erfarenheter för att kunna landa i vad jag vill, eller för att kanske bara få vara utan att kämpa hela tiden.

Vi kan alla planera hur vi vill ha vår tillvaro och vårt liv, en del mer detaljerat än andra, men det är sällan vi kan följa den till punkt och pricka. Och det är ingenting dåligt med det! Hela tiden lär vi oss nya saker, stora som små, oavsett om det är under en sjukskrivning, långresa eller avklarade studier. Vi kommer aldrig kunna hålla oss jämsides med alla som vi en gång har gått i skolan tillsammans med, och jag tycker det är något fint med det. Det blir på något sätt som en påminnelse om att vi alla är, klyschigt nog, unika och att det inte finns en väg som är ”rätt”.

Så till dig som står där och ser hur andra i din närhet rör sig i annan hastighet eller riktning än vad du gör eller som du har planerat – det är ingen fara. För som en klok liten fisk som heter Doris sa:

”Vad är så fantastiskt med planer? Jag har aldrig haft en plan! […] Och det är för att de bästa sakerna händer av en slump. För sånt är livet.”

//Jackie, medlem Tilia

Foto: Unsplash